Svavelväte förekommer naturligt i brunnar och andra grundvattenkällor och kan ge dricksvattnet en obehaglig smak och lukt. Närvaron av svavelväte (H2S) kan dessutom korrodera koppar och silverföremål samt fläcka ner tvätt och porslin. Även om H2S sällan utgör någon allvarlig hälsorisk är dess påverkan på vattnets smak och dess förmåga att skada hushållsföremål ett verkligt problem. Därför har flera olika filtrationssystem utvecklats för att avlägsna ämnet från dricksvattnet.
Klorering av vattnet oxiderar det svavelväte som finns i vattensystemet. Kvarvarande sulfidpartiklar som inte löst sig i vattnet kan därefter avlägsnas med ett filter. Filtersystem kan använda sand, krossad antracit eller aktivt kol för att sila bort partiklar från vattentillförseln. Aktivt kol har dessutom den extra fördelen att det avlägsnar klorsmaken som kloreringen lämnat efter sig i vattnet.
Vid luftning används en ventilerad lagringstank. När det förorenade vattnet sprayas in i tanken separeras H2S-gasen och sugas bort via ventilationssystemet. Denna process avlägsnar det mesta av svavelvätet ur vattnet, men en kompletterande klorering kan ändå vara nödvändig, och luftat vatten kan ibland behålla en svag sulfidlukt.
Ett mangangrönsandsfilter kan avlägsna låga halter av H2S genom att oxidera föroreningen, vilket bildar sulfidpartiklar som sedan kan filtreras bort. Metoden är visserligen någorlunda effektiv, men den kräver mer energi och mer underhåll än många andra alternativ och betraktas generellt sett som sämre än system med klortillsats.
Flera andra ämnen är kända för att kunna oxidera H2S, bland annat väteperoxid, kaliumpermanganat och ozon. Något av dessa kan ersätta klor i reningsprocessen, förutsatt att filtrering fortfarande används efter att ämnet tillsatts.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online