Våtmarker utgör ett värdefullt habitat och en viktig födoresurs för fåglar och annat vilt. Enligt USA:s miljöskyddsmyndighet (EPA) är nästan hälften av alla nordamerikanska fågelarter beroende av våtmarksekosystem. Våtmarker fungerar dessutom som naturliga svampar som suger upp översvämningsvatten och därmed ger ett viktigt skydd mot översvämningar.
Trots sin betydelse för både djurliv och människor har över 50 procent av våtmarkerna i de 48 sammanhängande delstaterna gått förlorade sedan kolonialtiden. Bebyggelse, dränering för jordbrukets skull och föroreningar har successivt minskat våtmarksarealerna. Våtmarker rymmer ofta växter som är särskilt känsliga för föroreningar, vilket gör dessa ekosystem extra sårbara. Här är de sex största föroreningshoten.
Konstgödsel skadar våtmarker genom att rubrika näringsbalansen i ekosystemet. Gödningsmedel innehåller ofta höga koncentrationer av fosfor och kväve. Även om dessa ämnen förekommer naturligt i miljön kan förhöjda nivåer utlösa algblomningar – en explosionsartad tillväxt av alger. När algerna dör bryter bakterier ner det ruttnande växtmaterialet och förbrukar då det lösta syret i vattnet. Resultatet blir en syrefattig miljö som är ogästvänlig för växtlivet.
Pesticider når våtmarkerna via ytvattenavrinning, där jordbrukets avrinning är den största källan enligt EPA. Bland dessa föroreningar finns icke-selektiva bekämpningsmedel som i princip kan döda varje växt eller organism som kommer i kontakt med dem.
Övergivna gruvor är en betydande källa till surt dräneringsvatten. De kemikalier som användes vid gruvdriften finns kvar fastbundna i marken. Nederbörd sköljer med sig det förorenade vattnet ut i våtmarkerna och skapar sura förhållanden som våtmarksväxterna ofta inte tål.
Surt regn bildas när utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider reagerar med fukten i luften i en reaktion som drivs av solljuset. Nederbörden försurar både vattendrag och marker. Syratoleranta våtmarksväxter klarar pH-värden ner till 4,5, men surt regn sänker pH-nivåerna ännu mer. Resultatet blir ekologiska döda zoner där inga våtmarksväxter kan överleva.
Ytvatten från vägar lakar ut salt, olja och andra vägföroreningar direkt i våtmarkerna. Dessa kemikalier kan förändra markens och vattnets kemi samt tillföra gifter till ekosystemen. Eftersom våtmarkernas jordlager är fruset under vintermånaderna kan föroreningarna ansamlas på markytan, vilket förstärker deras negativa miljöpåverkan.
Tätorter är särskilt utsatta för plötsliga översvämningar på grund av de stora arealer hårdgjorda ytor. Asfalt och parkeringsplatser ersätter mark som annars skulle kunna absorbera översvämningsvatten. Vid översvämningar förs en dödlig cocktail av föroreningar, bakterier och läkemedelsrester ut i våtmarkerna via spillvatten från kloaker och septiktankar.
Att bevara återstående våtmarker kräver insatser på flera nivåer: minskad användning av gödningsmedel och bekämpningsmedel inom jordbruket, bättre rening av dagvatten i tätorter samt sanering av förorenade gruvområden. Våtmarker är dessutom effektiva kolsänkor och spelar en viktig roll i arbetet mot klimatförändringarna – ytterligare ett skäl att skydda dessa ovärderliga ekosystem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online