Strontium-90 är en radioaktiv isotop av grundämnet strontium, en metall som förekommer naturligt på jorden. Ämnet bildas som en biprodukt vid kärnklyvning och blev ett globalt hälsoproblem i samband med det radioaktiva nedfall som de atmosfäriska kärnvapentesten under 1950-talet orsakade. Även om halterna i miljön idag är relativt låga finns det fortfarande en viss exponeringsrisk, bland annat från kärnkraftverk.
Under 1950-talet började forskare följa de radioaktiva produkterna från kärnvapentesterna i USA. När en vätebomb detonerades kontaminerades damm och grus av den radioaktivitet som explosionen alstrade. Explosionen slungade partiklarna upp i stratosfären, där de stannade en tid innan de sjönk ner till lägre atmosfärlager. Strontium-90 och andra radioaktiva ämnen nådde sedan jordytan i form av regn.
När forskarna analyserade nedfallet efter kärnexplosioner koncentrerade de sig särskilt på strontium-90, eftersom ämnet kemiskt liknar kalcium. Växter kan inte skilja mellan kalcium och strontium-90 och tog därför upp isotopen ur regnvattnet. Betesdjur som mjölkkor åt växterna, och när människor drack mjölk fick de i sig en dos av det strontium-90 som korna hade intagit.
I takt med att dessa samband blev tydliga uttryckte forskare under femtiotalet – bland annat kemisten Linus Pauling – allt större oro över de atmosfäriska kärnvapentester som både USA och Sovjetunionen genomförde. Nedfall innehållande strontium-90 kunde spåras över hela världen.
Precis som växterna suger upp strontium-90 på grund av dess likhet med kalcium gör människokroppen samma sak. Liksom kalcium lagras ämnet gärna i skelettet. Med en halveringstid på 29,1 år kan strontium-90 utgöra en hälsorisk under mycket lång tid. När isotopen sönderfaller avger den betastrålning som kan skada benvävnaden och orsaka bencancer eller leukemi.
Allteftersom kunskapen om strontium-90:s effekter och om radioaktivt nedfall i allmänhet spred sig till allmänheten hamnade amerikanska och sovjetiska politiker under ett växande tryck att avsluta de kärnvapentester som lett till att strontium-90 fanns i miljön. År 1963 undertecknade USA och Sovjetunionen ett fördrag som förbjöd atmosfäriska provsprängningar av kärnvapen. Detta hyllades som en positiv vändpunkt i det kalla kriget. Tack vare fördraget har halterna av strontium-90 i miljön minskat, och därmed även risken för cancer och andra sjukdomar orsakade av ämnet.
Även om de flesta länder följer förbudet mot atmosfäriska kärnvapentest finns det fortfarande en exponeringsrisk kopplad till kärnkraftverk. Forskare har upptäckt att personer som bor i närheten av kärnkraftverk kan ha spår av strontium-90 i tänder och ben. Allvarligare är att olyckor, som den 1986 i kärnkraftverket i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen, kan släppa ut stora mängder radioaktiva ämnen som strontium-90 i miljön.
Forskarna har också funnit positiva användningar för strontium-90. Ämnet har använts som spårämne i olika vetenskapliga studier, till exempel för att mäta hur snabbt blodet flyter från hjärtat till övriga delar av kroppen. Läkare har använt strontium-90 för att behandla ögon- och bencancer. Isotopen kan även fungera som energikälla; värmen från dess radioaktiva sönderfall kan generera elkraft på platser långt bort från människor, exempelvis i navigationsfyrar eller vid obemannade väderstationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online