Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten Environmental Protection Agency (EPA) inrättades 1970 för att hantera landets växande miljöproblem. År 1972 antog kongressen Federal Water Pollution Control Act Amendments – ofta kallad Clean Water Act – som under EPA:s ansvar fokuserade på att återställa och bevara landets vattenförsörjning.
En federal studie från 1969 visade att tre av fyra personer i USA fick sitt dricksvatten via ett offentligt distributionssystem. Studien upptäckte dessutom att hälften av dessa system var undermåliga. Det rådde stor oro över systemens förmåga att tillräckligt neutralisera de negativa effekterna av giftiga ämnen och virus som tog sig in i dricksvattnet. Water Pollution Control Act från 1972 syftade därför till att återställa och bevara vattenförsörjningen.
Innan EPA bildades hade den federala regeringen redan antagit vattenlagstiftning, bland annat River and Harbor Act från 1886 och 1899. Den ursprungliga Federal Water Pollution Control Act stiftades 1948 med målet att förbättra vattenkvaliteten och skapa en nationell politik mot vattenföroreningar. Tilläggsbestämmelser under senare år stärkte den federala regeringens verkställighetsbefogenheter och begränsade delstaternas myndighet.
En effektiv tillämpning av lagarna försvårades dock av en rad omorganisationer inom den federala förvaltningen samt av en förvirrande samling olika regelverk. För att lösa dessa problem överfördes ansvaret för vattenföroreningsfrågor till EPA år 1972.
Lagens uppdrag var att återställa och bevara nationella vattendrags integritet genom att ta itu med vattnets kemiska, biologiska och fysiska egenskaper. Lagen satte två konkreta tidsmål:
I stället för att enbart reglera mängden föroreningar i ett specifikt vattenområde gav lagen möjlighet att reglera utsläpp från identifierbara källor, så kallade punktkällor (engelska: point sources). Riktlinjer för utsläppsgränser skulle publiceras av myndighetschefen senast 1973. Industrier och offentliga reningsverk fick tydliga tidsramar för att uppfylla villkoren i lagen. Det långsiktiga målet var nollutsläpp till 1985, även om detta inte utgjorde ett juridiskt krav.
Utsläppsgränser (effluent limitations): en begränsning som fastställs av myndigheten eller en delstat avseende egenskaper, hastigheter och koncentrationer av fysiska, kemiska, biologiska eller andra ämnen som släpps ut i vattnet.
Punktkällor (point sources): definieras i lagen som varje "urskiljbar, avgränsad och diskret ledning från vilken föroreningar släpps ut eller kan komma att släppas ut". Exempel på sådana källor är rör, kanaler och avloppsledningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online