Metoden för att sanera ett oljeutsläpp beror på vilken typ av olja det gäller, var utsläppet har skett samt hur stor och omfattande saneringsinsatsen behöver vara. Grovt sett finns dock fyra olika huvudmetoder, som alla bör vägas mot varandra innan någon åtgärd vidtas för att uppnå mest effektiva resultatet.
Ett sätt att hantera ett oljeutsläpp är helt enkelt att låta det vara. Detta fungerar bara när det inte finns någon risk att den förlorade oljan förorenar kusten eller skadar marint djurliv – vilket tyvärr är ett sällsynt utfall. Lämnas oljan ifred sprider den sig naturligt tills den inte längre utgör något hot. Vågor, vind och solljus hjälper till att bryta ner oljan och få den att avdunsta, såvida det inte rör sig om en särskilt tung olja som inte ger vika för naturens egna krafter.
Skimming är en rent fysisk metod där oljeutsläppet avgränsas med stora, flytande bommar och därefter lyfts upp från vattenytan eller kustområdet med hjälp av skimmerutrustning. Eftersom olja är så tjock och klibbig fastnar den på stenar och till och med på havsytan i ett långt, tätt lager, vilket gör att den kan separeras mekaniskt genom skimmingsprocessen. Bommar används även för att blockera nyspilld oljas väg in i opåverkade områden, vilket kan skydda närliggande djur.
Assisterad dispersion är en vidareutveckling av metoden med naturlig nedbrytning. Dispergeringsmedel tillsätts den utspillda oljan för att påskynda den spridningsprocess som skulle ske naturligt med tiden, men som i vissa situationer inte går tillräckligt snabbt. Om växter, djur och människor riskerar att komma till skada måste oljeutsläppet bekämpas aktivt snarare än passivt. Dispersionskemikalierna (ofta saltföreningar) fungerar på liknande sätt som galltsalterna i vår matsmältning: de bryter ner oljor och fetter i mindre mängder som sedan blir lättare att hantera.
Denna metod innebär att biologiska medel, exempelvis oljeätande bakterier, tillsätts oljan för att bryta ner den. Bakterierna konsumerar och bearbetar oljan och producerar flera biprodukter, främst ofarliga fettsyreföreningar och gasformig koldioxid, som stiger upp i atmosfären och kan återanvändas i ofarliga processer. (Växter använder koldioxid för att bygga upp proteiner.) En extra åtgärd krävs dock i processen: kväve och fosfor tillsätts bakterierna för att snabba upp deras nedbrytning och stimulera deras förökning. Resultatet blir att mer olja bryts ner på kortare tid.
Nyckeln till att hantera en oljekatastrof är att planera för en i förväg. När utsläppet redan har skett finns det aldrig tid nog att diskutera nya tekniker – enligt In Habitat kan ett enda fel i maskineriet vid oljeutvinning släppa ut över två miljoner gallon olja. En idé, framtagen av ingenjörer hos British Petroleum (BP), är att bygga en enorm kupol som kan placeras över oljeutsläppet, omsluta det och till och med transportera det till en säker zon där det kan hanteras. En annan metod, testad år 2007, var att suga upp oljan med organiska moppar tillverkade av svampar och hår. Kemiska herders är en tredje nyhet – kemikalier med låg toxicitet som tillsätts oljan och som inte sprider den, utan samlar den till ett mer hanterbart tillstånd så att den kan skummas upp snabbare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online