Skyddshjälmar genomgår omfattande tester för att garantera att de är säkra att använda. Testerna utförs ofta med en testhjälm som placeras på en metallhuvudform utrustad med sensorer som kan mäta olika data under provningens gång. Här går vi igenom de tre viktigaste testerna som en skyddshjälm måste klara av.
Stötesterna mäter en serie kontrollerade slag mot hjälmen. Testaren släpper hjälmen flera gånger mot olika metallbeläggningar som simulerar olika typer av slagytor, exempelvis asfalt eller betong. Huvudformen mäter g-kraften, det vill säga accelerationen, i takt med att hjälmen faller. Ju snabbare accelerationen är, desto högre blir g-kraften, vilket medför en större risk för skador på hjälmen. Om mätvärdet överstiger 300 G vid något tillfälle godkänns inte hjälmen.
Vid stabilitetstestet fäster testaren en vajer på hjälmens baksida, med den fria änden framför hjälmen. Därefter släpper han en vikt som skapar en roterande belastning som drar i hjälmen. Testaren roterar sedan huvudformen 180 grader, säkrar hjälmen på nytt och upprepar testet. Hjälmen får förskjutas något på huvudformen, men den får under inga omständigheter lossna från huvudet.
Ansiktsskydd måste kunna motstå direkta skott från ett luftgevär. Testaren säkrar hjälmen på ett sådant sätt att den inte kan röra sig, och avfyrar sedan en mjuk blykula med en hastighet på cirka 500 km/h. Kulan får inte penetrera ansiktsskyddet, och för racingshjälmar gäller dessutom att den deformation som uppstår på skyddets insida inte får överstiga 2,5 mm.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online