Badvakter började arbeta på stränderna så snart simning blev en rekreationell sysselsättning i början av 1800-talet. Drunkningsolyckor drabbade USA och andra delar av världen, och badvakter – först utsedda av polisen eller nationalgardet – började skydda simmare som hamnat i trubbel i vattnet.
Enligt United States Lifesaving Association (USLA) skickade män som vakade över kustlinjerna i Amerika redan på 1700-talet ut små, grundgående båtar som kallades dories för att rädda skeppsbrutna personer som ropade efter hjälp. Dessa män utvecklades gradvis till United States Lifesaving Service. Sedan 1700-talet har USLA:s badvakter räddat över 100 000 människor från drunkning.
Enligt National Center for Injury Prevention and Control (NCIPC) blev simningen – som då kallades badning – allt populärare som fritidsaktivitet i USA under 1800-talet. Företagare byggde semesterorter på platser som Atlantic City för att locka sommargäster att bada vid stranden.
I takt med att antalet människor som lekte och simmade i havet ökade, ökade också drunkningarna. Enligt American Red Cross dataarkiv (1995) drunknade så många som 9 000 människor per år i enbart USA i början av 1900-talet.
När rekreationsbadet blev populärt under 1800-talet och drunkningarna ökade, behövde strandbesökarna professionellt skydd. Medlemmar i U.S. Lifesaving Service – som med tiden blev en viktig del av U.S. Coast Guard – bevakade och räddade livet på barn och familjer som simmade i havet. Dessa män, som patrullerade stranden med vaksam blick och kikare, kom att kallas badvakter.
Enligt Atlantic City Museum utsåg Atlantic Citys stadsfullmäktige i New Jersey år 1855 William S. Cazier till den första ”surfkonstapeln”. När Atlantic Citys berömda boardwalk öppnades 1872 bildades den första organiserade frivilliga badvaktskåren för att skydda hundratals badande semesterfirare. År 1892 organiserade Atlantic City den första betalda strandpatrullen.
Badvaktsverksamheten i San Diego inleddes 1918 efter en fruktansvärd dag då 13 personer drunknade vid Ocean Beach. Tre badvakter, utsedda av polismyndigheten, började bevaka stranden runt Wonderland Park, ett populärt strandområde. Verksamheten expanderade snart till att även omfatta Old Mission Beach och La Jolla Cove.
Enligt NCIPC försökte badvakter först minska drunkningarna genom att installera räddningslinor – rep som spändes mellan pålar på land och ute i vattnet, så att simmare kunde hitta och hålla sig fast vid dem om de blev utmattade eller drogs av en underström. Panikslagna simmare lyckades dock ofta inte greppa linorna.
Mellan 1910 och 1915 introducerade Duke Kahanamoku, den berömde hawaiianske surfaren, räddningsbrädan – en flytande bräda som en badvakt kunde kasta till en nödställd simmare. Dagens badvakter har tillgång till plastbrädor, räddningsbojar och flottar för att rädda skadade eller utmattade badgäster.
Organisationen som idag är känd som United States Lifesaving Association (USLA) grundades 1918 av medlemmar från flera kaliforniska badvaktsorganisationer. Organisationen stärker räddningsinsatserna och förebygger drunkningar, bland annat genom att utbilda alla badvakter i HLR (hjärt-lungräddning), samt arbetar för att standardisera badvaktarnas arbetsmetoder. USLA informerar dessutom allmänheten om vattensäkerhet och strävar efter att höja professionalismen inom landets strandbadvaktsorganisationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online