Människokroppen består till cirka 65 procent av vatten. För att våra kroppssystem ska fungera korrekt behöver vi dagligen få i oss färskvatten. Enligt New York Library Science Desk Reference täcks omkring 70 procent av jordens yta av saltvatten – men största delen av detta vatten går inte att dricka.
Osmos är en livsviktig process som ständigt pågår i kroppen. När vätskan inuti cellerna är mindre koncentrerad än blodet strömmar vattnet genom cellväggens semipermeabla membran mot det mer koncentrerade, saltrika blodet. På så sätt balanseras kroppens saltinnehåll med hjälp av färskt, klart vatten.
Enligt Salt Institute innehåller havsvatten 3,5 procent löst salt i vikt. Det är betydligt mer än blodets salthalt, som endast ligger på 0,9 procent. Skillnaden är avgörande för hur kroppen reagerar när havsvatten tas upp i systemet.
Därtill innehåller havsvatten andra skadliga ämnen, bland annat kvicksilver, nitrater och fosfater, samt gifter från industriellt avfall och oljeutsläpp.
Dricker du havsvatten stiger saltkoncentrationen i blodet kraftigt. Osmosen gör då att vatten strömmar ut ur cellerna och in i det saltkoncentrerade blodet, i ett försök att späda ut och balansera blodet. Resultatet blir att cellerna i stället torkar ut.
När cellerna dehydratiseras försvagas alla våra muskler – inklusive hjärtmuskeln – och slutar fungera effektivt. Njurarna överbelastas av överskottet av salt i kroppen och slutar så småningom fungera helt.
Paradoxalt nog leder drickande av havsvatten alltså till uttorkning i stället för återfuktning. Uttorkningen kan orsaka krampanfall, medvetslöshet och hjärnskador, liksom njursvikt som i förlängningen kan leda till döden.
Så även om havet kan te sig frestande när törsten är stor är slutsatsen tydlig: havsvatten får aldrig användas som dricksvatten. Kroppen behöver alltid färskvatten för att kunna bibehålla sin känsliga saltbalans.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online