Kommunikationsmodeller har studerats och utvecklats formellt i över 2 000 år, och Aristoteles var en av de första som fördjupade sig i ämnet. En modells karaktär påverkas i hög grad av den person som utvecklade den, var personen kom ifrån samt dennes vetenskapliga inriktning. Nedan går vi igenom de fyra viktigaste egenskaperna som skiljer de olika modellerna åt.
Varje kommunikationsmodell består av flera komponenter som teoretikern bedömer spelar en roll i en viss typ av kommunikation. Vilka dessa komponenter är varierar mellan modellerna. Aristoteles modell omfattade exempelvis talare, tal, tillfälle, publik och effekt. Shannon och Weavers modell inkluderade i stället sändare, kodare, kanal, brus, mottagning och mottagare. Även om vissa komponenter i de två modellerna kan fylla liknande funktioner gör helheten av komponenterna att modellerna skiljer sig markant från varandra.
De flesta kommunikationsmodeller uttrycks i ett diagram som sammanfattar interaktionerna mellan komponenterna. Dessa diagram gör det lättare att förstå hur kommunikationen flyter. Vissa modeller, som Aristoteles och Lasswells, är så kallade låd-och-pil-modeller som visar hur kommunikationen rör sig från en komponent till nästa tills den sista komponenten nås. Andra modeller, som Osgood-Schramms modell, är cirkulära och betonar att kommunikationen är en tvåvägsprocess. Det finns även mer avancerade former, bland annat Frank Dances berömda spiralformade helixmodell.
Människor med mycket olika bakgrund har skapat kommunikationsmodeller, vilket får stor betydelse för perspektivet som speglas i modellen. Aristoteles var filosof i antikens Grekland, där retorik och offentligt talande hade central betydelse – något som tydligt syns i hans modell. Shannon och Weavers modell utvecklades däremot av en matematiker och en forskare, vilket gör den betydligt mer teknisk och vetenskaplig än många andra kommunikationsmodeller.
Varje kommunikationsmodell har ett specifikt tillämpningsområde. Vissa modeller, som Lasswells, är breda i sin omfattning. Dess komponenter är allmänna nog för att modellen ska kunna beskriva många olika situationer – ett telefonsamtal, en radioutsändning eller ett ansikte-mot-ansikte-samtal. Aristoteles modell är betydligt mer specifik och fungerar bäst när den används för att beskriva situationer där en enskild person håller ett tal inför en större publik.
Genom att jämföra kommunikationsmodellers komponenter, form, perspektiv och omfattning blir det lättare att förstå varför olika modeller passar olika situationer. Att välja rätt modell handlar därför om att matcha dess styrkor mot den kommunikationssituation man vill analysera eller förbättra.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online