Begreppet dubbel diagnos avser en person som har både ett missbruk eller beroende och en psykiatrisk diagnos. Detta kallas ibland även samtidigt förekommande störningar. Kliniker som bedömer personer med dubbel diagnos står ofta inför en betydande utmaning, eftersom samspelet mellan dessa problem är komplext. Genom att fördjupa sina kunskaper inom området och systematiskt utveckla sina bedömningsfärdigheter kan dock kliniker göra mer träffsäkra bedömningar.
Det är viktigt att förstå klienten både vad gäller substansanvändning och psykiatrisk ohälsa. Anamnesen om substansanvändning bör omfatta alla substanser klienten har använt under livet – inte bara den aktuella huvuddrogen – och börja med åldern vid första användningstillfället. Historiken bör även inkludera tidigare behandlingsinsatser samt familjär belastning av beroende. På motsvarande sätt bör anamnesen för psykisk ohälsa omfatta när symtomen först debuterade, hur länge de pågått, hur de påverkat klientens liv samt eventuell familjehistoria. En detaljerad historik kan vara avgörande för att kunna reda ut samspelet mellan substansanvändning och psykisk sjukdom.
Använd Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders från American Psychiatric Association (DSM-IV) som underlag för diagnostisering. DSM-IV tillhandahåller diagnostiska kriterier för både psykiatriska störningar och substansrelaterade störningar, men kan också hjälpa kliniker att skilja mellan olika orsakssamband. Manualen innehåller exempelvis specifika kriterier för substansinducerade psykiska störningar, vilket kan tyda på att patienten inte har en dubbel diagnos. En person med en substansinducerad psykotisk störning har exempelvis endast psykotiska symtom under påverkan av substansen, och har därför sannolikt inte en separat psykotisk störning.
För att skilja mellan symtom orsakade av substanser och symtom beroende på psykisk ohälsa behöver kliniker observera klienten under en längre period. Det är sällan möjligt att ställa en korrekt diagnos vid ett enda samtal. Behandling av missbruket bör därför inledas först, innan eventuella insatser riktade mot psykisk ohälsa. När klienten varit substansfri en tid blir det tydligare om symtomen berodde på användningen eller på en underliggande psykisk sjukdom, och kliniker kan då göra en mer träffsäker bedömning och diagnos.
En noggrann bedömning av dubbel diagnos kräver tid, en gedigen anamnes och strukturerad observation över tid. Forskning visar dessutom att integrerade behandlingsinsatser, där missbruk och psykisk ohälsa behandlas samtidigt inom samma vårdkedja, ofta ger bättre resultat än separata insatser. Att kontinuerligt ompröva sin bedömning under behandlingens gång är därför en viktig del av arbetet med denna patientgrupp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online