Kliniska psykologer är vårdpersonal som bedömer och behandlar psykiska, emotionella och beteendemässiga störningar. De flesta kliniska psykologer är generalister, men vissa specialiserar sig på specifika typer av problem som fobier och ätstörningar, medan andra arbetar med särskilda grupper som män, minoriteter eller äldre. När ett problem ligger utanför deras kompetensområde hänvisar kliniska psykologer klienten vidare till sitt nätverk, som vanligtvis består av psykiatriker, kuratorer och läkare.
För att få praktisera krävs en doktorsexamen i klinisk psykologi samt legitimation enligt de standarder som gäller i den delstat där psykologen planerar att arbeta.
Psykologi som akademisk disciplin handlar om studiet av beteende i allmänhet och har historiskt betraktats som en vetenskap tack vore sin betoning på forskning som stödjer hypoteser och behandlingar genom den vetenskapliga metoden. Klinisk psykologi är dock en gren av psykologin som kräver både forskning och praktisk tillämpning, eftersom den fokuserar på att studera hur individer fungerar i sin livssituation.
Målet är att förstå, förutsäga och påverka individers beteende. För att vara effektiva måste kliniska psykologer därför behärska både forskningens vetenskap och konsten att skickligt tillämpa evidensbaserade behandlingsmetoder i mötet med patienterna.
De främsta arbetsuppgifterna för kliniska psykologer är diagnos, forskning och terapi. De omsätter terapeutiska tekniker från psykologisk forskning i praktiken med klienter för att hjälpa dem förändra oönskade beteenden. Vilka tekniker som väljs beror på klientens problem, resultatet av bedömningen och behandlingsmålen.
Diagnostiska bedömningar görs för att hjälpa den kliniska psykologen att fastställa ursprunget till klientens problem. Intervjuer, observationer samt intelligens- och projektiva tester används ofta för att samla in information som underlättar diagnostiseringen. I vissa fall kan klienten remitteras till psykiater eller allmänläkare för medicinsk utredning, om det misstänks att ett underliggande medicinskt tillstånd eller en kemisk obalans ligger bakom besvären och kan kräva receptbelagd medicinering.
Kliniska psykologer använder den vetenskapliga metoden för att testa hypoteser och som grund för statistiska studier, vilket i sin tur används för att vidareutveckla teorier och behandlingsmetoder.
Kliniska psykologer använder olika typer av evidensbaserade behandlingstekniker för att hjälpa patienter övervinna sina problem. Dessa tekniker tillämpas oftast i enskilda sessioner med klienten. Processen kallas terapi och finns i många olika former, exempelvis kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi, självterapi, beteendemodifiering och objektsrelationsterapi. Vilken typ av terapi som används beror i hög grad på psykologens utbildning och klientens behov.
En lyckad terapi är resultatet av ett effektivt samarbete mellan psykolog och klient: psykologen varken kan tvinga fram eller ensam bär ansvaret för klientens förbättring. Psykologen ansvarar för att förmedla information, råd och verktyg som klienten kan använda för att förbättra sin livssituation, men tillämpningen ligger ytterst hos klienten själv. Av denna anledning delar många kliniska psykologer ut informationsblad som tydligt förklarar båda parters roller innan behandlingen påbörjas.
För att bli praktiserande klinisk psykolog måste studenterna uppfylla både utbildnings- och legitimeringskrav. En doktorsexamen är det minimikrav som gäller för att bli klinisk psykolog, och studierna tar normalt fem till sju år efter grundexamen att slutföra. För att kunna erbjuda tjänster till allmänheten via privatpraktik måste kliniska psykologer vara legitimerade enligt standarderna hos den licensmyndighet som ansvarar i den delstat där de planerar att arbeta. Enligt American Psychological Association innefattar legitimeringsprocessen vanligtvis en bakgrundskontroll, en examination och minst två års handledad yrkeserfarenhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online