Barn som avlägsnas från sitt hem – oavsett om det sker genom ett myndighetsbeslut eller ett val inom familjen – kan drabbas av allvarliga psykologiska konsekvenser, både på kort och lång sikt. Vanliga reaktioner är depression, separationsångest, beteendestörningar och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Att förstå dessa effekter är avgörande för att kunna ge barnet rätt stöd och behandling i tid.
När ett barn skiljs från sin familj kan depression utvecklas. Den kan visa sig genom sämre skolresultat, irritabilitet, sömnproblem, ilska och känslomässiga utbrott. I vissa fall kan självmordstankar eller självskadebeteende uppstå. Depressionen kan bero på att barnet förlorar den struktur och sammanhållning som familjen erbjöd. Vid separation eller skilsmässa, eller när ett barn tvångsomhändertagas från sin invanda miljö, kan den plötsliga förlusten av personer som barnet är beroende av eller älskar få dramatiska effekter på personligheten och förmågan att hantera olika sociala situationer. Depression kan behandlas med läkemedel, ofta i kombination med terapi.
Cirka fyra till fem procent av alla barn drabbas av separationsångest. Störningen visar sig när ett litet barn skiljs från sin vårdnadshavare eller förälder. Spädbarn kan uppvisa lätt oro när föräldrarna lämnar rummet, men den brukar gå över så snart barnet inser att föräldern kommer tillbaka. För ett barn som redan har en benägenhet för ångest kan en separation från hemmet göra att störningen kvarstår in i senare utvecklingsår. Ett barn med separationsångest gråter, blir nervöst och kan ibland inte anpassa sig till den nya miljön, oavsett hur omsorgsfull den är. Samtalsterapi är oftast ett bättre alternativ än medicinering vid ångeststörningar.
En separation från familjen kan också leda till beteendestörningar. Trotsig oppositionsstörning (ODD) är vanlig hos barn som har genomgått en separation eller ett omhändertagande. Typiska tecken är trots, ifrågasättande av regler, argument med vuxna och hämndlystna uttalanden. Psykoterapi är den rekommenderade behandlingsformen, och obehandlade beteenden kan med tiden utvecklas till en fullständig uppförandestörning. För att hjälpa ett barn med beteendestörning kan timeout eller pauser användas när negativt beteende uppstår, tillsammans med ett medvetet fokus på det positiva i situationen.
Barn som tas bort från sina hem riskerar även att utveckla posttraumatiskt stressyndrom. Normalt återhämtar sig ett barn relativt snabbt efter stressiga situationer, men vid traumatiska händelser – som att bevittna våld eller att bli borttaget från sitt hem – kan PTSD utvecklas. Detta kan bli en livslång störning där barnet uppvisar ilska, rädsla, förnekelse eller skräck. Psykoterapi i kombination med en trygg och stabil miljö runt barnet är den mest effektiva behandlingen.
Oavsett orsak till separationen behöver barnet kontinuitet, trygghet och professionellt stöd för att kunna bearbeta sina upplevelser. Tidiga insatser från psykolog, kurator eller familjerådgivare kan minska risken för långvariga psykiska problem och ge barnet bättre förutsättningar att utvecklas och må bra i sin nya situation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online