Anorexia nervosa är en livshotande psykisk sjukdom som oftast drabbar tonårsflickor, men som även kan förekomma hos tonårspojkar samt vuxna män och kvinnor. Sjukdomen kännetecknas av en sjuklig rädsla för att bli tjock och ett tvångsmässigt behov av att undvika viktuppgång.
Personer med anorexi begränsar sitt kaloriintag genom att undvika mat, träna överdrivet mycket eller genom att framkalla kräkningar samt missbruka laxermedel, klystor, urindrivande läkemedel eller insulin. Trots att vikten ofta sjunker till farliga nivåer har personen en förvrängd kroppsuppfattning och känner sig fet trots tydliga bevis på motsatsen.
Anorexi medför så många potentiella komplikationer att patienterna behöver övervakas noggrant för tecken på hälsoskador orsakade av otillräcklig näring och vätska. Regelbundna läkarbesök omfattar kontroll av vitala parametrar, symtom på dehydrering, elektrolytnivåer och vikt. Den allmänläkare som ansvarar för vården samordnar ofta med andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården, men det är den psykiatriska vården som leder den övergripande behandlingsplanen.
Mentalvårdspersonal kan rekommendera familjeterapi, grupp- och individuell terapi för att hantera de förvrängda tankemönstren och de skadliga beteenden som kännetecknar anorexi. Målen med psykoterapin är att bygga upp en friskare självkänsla, bättre hanteringsstrategier och en mer effektiv emotionell bearbetning.
Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den vanligaste behandlingsformen, även om forskningen inte entydigt visar att den fungerar bättre än andra metoder. Familjeterapi hjälper patienten att bygga förtroendefulla relationer med det mest stabila emotionella stödnätverket i livet. Gruppbehandling tillsammans med andra som lider av anorexi kan dock vara riskabel, eftersom den kan skapa tävlan om vem som är smalast. Om fysiska symtom hotar patientens liv rekommenderas sjukhusvård.
Patienter med anorexi arbetar ofta tillsammans med dietister för att ta fram en hälsosam kostplan. Skriftliga måltidsplaner med tydliga kalorimål är ofta avgörande för att personen ska kunna hålla sig till planen för viktuppgång. Skriftliga överenskommelser med patienten kan bidra till ökat engagemang, men sjukdomen är så ihärdig att sjukhusvård och sondmatning ibland är den enda vägen för att få vikten upp på en hälsosam nivå.
Läkemedelsmyndigheten FDA hade år 2009 inte godkänt några läkemedel som visat mer än begränsad effekt vid behandling av anorexi. Ibland förskrivs dock antidepressiva läkemedel, antipsykotika och stämningsstabiliserare för att behandla samtidiga psykiatriska tillstånd som kan förvärra anorexia nervosa. Antidepressiva kan hjälpa till att förebygga återfall, men inget läkemedel har visats hjälpa under den kritiska inledande fasen av behandlingen.
Svårighetsgraden av anorexi varierar beroende på sjukdomsförloppet och hur väl patienten svarar på behandlingen, särskilt i avancerade stadier. Personer med anorexi är ofta resistenta mot behandling och kan till och med betrakta beteenden som kräkningar, överdriven träning och användning av laxermedel och klystor som en medveten livsstil.
Mindre svårt drabbade patienter kan svara snabbt på behandling, medan allvarliga fall kan kräva åratal av vård. Obehandlad anorexia nervosa kan leda till döden – i grunden till följd av en långsam svält.
Även patienter som vill bli friska kan ha svårt att hålla fast vid sin behandling. Många knyter anknutna vänskapsband med andra som lider av samma sjukdom, och ofta anser personer med anorexi inte alls att de har en störning. Det finns till och med webbplatser som glorifierar anorexi och erbjuder tips om hur man lever den så kallade anorexi-livsstilen.
För den som tillfrisknat kan anorexi bli en livslång kamp, där symtomen avtar för att sedan komma tillbaka. Även efter en lång remissionsperiod kan ett emotionellt trauma eller en mycket stressig situation utlösa ett återfall. För att förebygga detta kan mentalvårdspersonal rekommendera löpande terapi eller regelbundna kontroller, särskilt under stressiga perioder i livet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online