Dubbel diagnos innebär att en person samtidigt har en psykisk sjukdom och ett beroende av alkohol eller droger. För att behandlingen ska lyckas måste båda problemen åtgärdas parallellt – inte var för sig.
Patienter med dubbel diagnos lider ofta av psykiska sjukdomar som depression, ångest eller bipolär sjukdom, samt maniska och dissociativa störningar. De är dessutom både fysiskt och kemiskt beroende av sinnesförändrande droger.
Dubbel diagnos kallas även samtidig störning (co-occurring disorder), samsjuklighet, dubbeldiagnos eller komorbiditet. Inom vården används dessa begrepp ofta omväxlande om samma tillstånd.
Begreppet kan avse flera olika kombinationer:
Användning av alkohol och/eller droger hos patienter med dubbel diagnos kan ge negativa effekter när det kombineras med ordinerade psykiatriska läkemedel. Missbruket kan utlösa psykiatriska reaktioner som i värsta fall leder till sjukhusvård.
Behandling hos en och samma vårdgivare, som erbjuder terapi för både den psykiska sjukdomen och beroendet, är den mest effektiva vägen till återhämtning. Det finns dock en viss tveksamhet bland vårdaktörer inom båda områdena att aktivt stödja gemensamma behandlingsplaner, delvis av rädsla för att förlora finansiering. Många aktörer drar sig också för att arbeta så nära specialister utanför sitt eget kompetensområde.
Inom psykiatrin menar man att bristande nervfunktion kan vara en indikation på att en dubbeldiagnos föreligger. Dubbeldiagnoser har även kopplats till personer med en bakgrund av fattigdom, försummelse från föräldrar, sexuella eller fysiska övergrepp, självmedicinering och liv i utsatta storstadsområden.
Begreppet "dubbel diagnos" började användas allmänt år 1984, när forskningsresultat visade att de flesta patienter med psykiatriska diagnoser också var beroende av droger eller alkohol. Sedan dess har integrerad vård för denna patientgrupp blivit ett allt viktigare fokus inom både psykiatrin och beroendevården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online