1970-talet var en tid av omvälvning inom kultur, konst och vetenskap – och detta gällde i hög grad även psykologin. Under detta experimentella decennium utfördes betydelsefullt arbete inom området, men fyra psykologers insatser kom att påverka samhället på sätt som fortfarande känns idag.
Den schweiziske psykologen Jean Piaget är mest känd för sitt arbete kring den kognitiva utvecklingen, som han delade in i fyra stadier. Även om Piaget var i sjuttioårsåldern under 1970-talet, var det just under detta decennium som de teorier han utvecklat tidigare i karriären fick ett brett genomslag bland amerikanska och europeiska pedagoger.
Piagets utvecklingsstadier ledde till en genomgripande förändring av läroplanerna, där undervisningen gick från att enbart förmedla information till att utbilda barn på sätt som motsvarar den specifika utvecklingsfas de befinner sig i. Hans inflytande syns tydligt i arbetet hos psykologer som Lev Vygotskij, Jerome Bruner, Lawrence Kohlberg och James Fowler. Utöver psykologin fick Piaget också erkännande från filosofen Thomas Kuhn, som menade att Piaget influerat hans banbrytande teori om paradigmskiften.
Med utgångspunkt i det arbete han bedrivit under hela 1960-talet introducerade doktor Arthur Janov en radikalt ny terapiform i sin bok från 1970, "The Primal Scream". Boken blev en bästsäljare och sålde så småningom över en miljon exemplar.
Janov menade att en patients fysiska och psykiska besvär var oupplösligt kopplade till tidig barndomstrauma. Han uppmuntrade sina patienter att regressera tillbaka till barndomen för att ånyo uppleva den smärta de undertryckt, och terapin kännetecknades av patienternas djuriska skrik. En tidig anhängare av Janovs teorier var rockstjärnan John Lennon, vars råa soloalbum från 1970, "John Lennon/Plastic Ono Band", starkt präglades av den primalterapi Lennon genomgick hos Janov vid den tiden.
År 1974 medförfattade psykologen Elizabeth Loftus en uppsats med titeln "Reconstruction of Automobile Destruction", som presenterade forskning som stödde hennes teori om att minnet är långt ifrån pålitligt när det gäller korrekt återgivning av händelser.
Enligt Loftus är den mänskliga hjärnan både skör och uppfinningsrik, och traumatiska upplevelser kan få hjärnan att skapa "falska minnen" som aldrig egentligen inträffat. Detta förblir än idag ett kontroversiellt område inom psykologin. Tack vare sin forskning blev Loftus en eftertraktad expertvittne i fler än 200 rättsfall, där hennes vittnesmål ofta användes för att ifrågasätta ögonvittnesskildringar genom att visa hur dessa kunde grundas på falska minnen. Under följande decennier har Loftus medverkat i otaliga TV-program och till och med vittnat i rättegången mot den beryktade seriemördaren Ted Bundy.
År 1971 ledde Stanfordpsykologen Philip Zimbardo ett av psykologins mest kända experiment – Stanfordfängelseexperimentet. I studien upprättade Zimbardo och hans kollegor ett simulerat fängelse, där studentfrivilliga delades in i grupper av antingen fångar eller vakter.
Dygnetruntexperimentet visade att många av studenterna som rollen som vakter tilldelades uppvisade en tendens att missbruka sin makt över fångarna och behandlade dem på ett brutalt och omänskligt sätt. Zimbardos arbete var banbrytande eftersom det avslöjade hur omständigheter och miljö kunde få en annars "god" människa att bete sig på ett sätt som många skulle beskriva som ondskefullt – en insikt som fortfarande diskuteras inom både psykologi och etik.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online