Bulimi nervosa är en ätstörning som skiljer sig från anorexia nervosa genom att personer som lider av bulimi ofta har en normalvikt, medan ett av de mest tydliga tecknen på anorexi är kraftig viktminskning. Ätstörningar är notoriskt svåra att behandla, och konsekvenserna kan bli mycket allvarliga – till och med dödliga. Det finns dock hopp: många människor återhämtar sig helt och lär sig sundare sätt att hantera stress och känslor.
Personer med bulimi har ofta ett förvrängt och komplicerat förhållande till mat. Att hjälpa en närstående att normalisera detta förhållande kräver tid, tålamod och omdöme. Här är tre viktiga steg du kan ta.
Bulimi kan vara svår att känna igen, eftersom den drabbade ofta är hemlighetsfull och inte nödvändigtvis ser underviktig ut. Var uppmärksam på signaler som att personen går på toaletten ofta direkt efter måltider, att du kan känna lukten av kräkningar, eller att hen köper laxermedel för att rensa magen. Mat kan försvinna snabbt ur hemmet, och du kanske hittar fler tomma förpackningar än vad som verkar rimligt.
Om den drabbade själv tar initiativ till att prata om sitt problem, välkomna samtalet öppet och utan dom. Lyssna mer än du pratar.
Om du misstänker att personen har bulimi men hen inte har berättat det själv, kan du behöva ta första steget. Var förberedd på ett argt och defensivt förnekande – det är vanligt. Personen har ofta utvecklat ett förvrängt tankemönster, och även om en del av hen längtar efter att må bättre finns också en djup rädsla för att tappa kontrollen eller att andra ska få reda på problemet.
Var mycket taktil i ditt angreppssätt och undvik absolut att kommentera personens vikt eller utseende. National Eating Disorders Association (NEDA) varnar för att extrema känslor, attityder och beteenden ofta följer med en ätstörning, vilket gör samtalet extra känsligt.
En läkare är ofta en bra startpunkt och kan remittera den drabbade vidare till en psykoterapeut eller specialist inom ätstörningar. Det bästa scenariot är att personen själv inser behovet av hjälp och söker vård frivilligt – då blir hen betydligt mer mottaglig för behandling.
I extrema fall, till exempel vid dramatisk viktminskning eller frekventa överätningsepisoder följda av kräkningar, kan tvångsvård bli nödvändig. Kontakta i sådana situationer personens läkare eller akutsjukvården omgående.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online