Manisk depression, som idag är mest känt som bipolär sjukdom, har en historia som sträcker sig ända tillbaka till Hippokrates tid. Under de senaste 150 åren har kunskapen om störningen växt betydligt, vilket lett fram till dagens definition: en sjukdom som kännetecknas av djupa dalar (depression) och höga toppar (mani) och som drabbar ungefär en av hundra människor världen över.
Redan runt år 400 f.Kr. diagnostiserade Hippokrates tillståndet "melankoli", ett ord som översätts till "svart galla". Han menade att tillståndet hade en biologisk grund. Cirka 360 f.Kr. blev Aristoteles den första att koppla melankoli till begåvade filosofer och tänkare. Richard Burtons bok "The Anatomy of Melancholia" från 1650 byggde på symtombeskrivningar av mani och depression som Aretaios från Kappadokien i nuvarande Turkiet dokumenterade redan under andra århundradet. Burtons arbete fokuserade dock främst på sjukdomens depressionssida.
År 1759 diagnostiserade Andres Piquer, livläkare till Spaniens kung Ferdinand VI, vad han kallade en "melankolisk-manisk affekt". Termen "bipolär sjukdom" har sina rötter i en upptäckt från 1854, då doktor Jules Falret kopplade samman depression med suicid och beskrev fenomenet som "folie circulaire", cirkulärt galenskap. I sina studier identifierade han skillnaderna mellan depression och förhöjd sinnesstämning hos sina patienter – det som idag benämns mani.
Falrets upptäckt dokumenterades år 1875 som "manisk-depressiv psykos", en psykiatrisk störning med en genetisk koppling som kunde spåras i vissa familjer. Det dröjde dock till 1913 innan termen "manisk-depressiv" etablerades av Emil Kraepelin, efter en studie av depressionens effekter samt kortvariga maniska tillstånd hos hans patienter.
Medan Falrets genetiska koppling var högst osäker så sent som 1875, publicerades det år 1952 en artikel i tidskriften The Journal of Nervous and Mental Disease som analyserade hans teori och drog slutsatsen att manisk depression gick i arv i familjer med historik av störningen. Trots detta valde den amerikanska kongressen inte att erkänna manisk depression som en sjukdom, och under hela 1960-talet placerades patienter på institutioner utan någon finansiering.
År 1979 grundades National Alliance on Mental Illness (NAMI), vilket bidrog till att manisk depression och liknande psykiska hälsotillstånd fick ett officiellt erkännande. Året därpå ersattes termen "manisk-depressiv sjukdom" med "bipolär sjukdom" i American Psychiatric Associations diagnosmanual, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM).
År 1999 gav Oxford University Press ut boken "Manic-Depressive Illness", författad av Frederick K. Goodwin, M.D., och Kay Redfield Jamison. Verket presenterade en omfattande studie av störningen och kom att betraktas som det definitiva referensverket om manisk-depressiv sjukdom.
Från antikens humörläror till modern genetisk forskning visar historien om manisk depression hur förståelsen av bipolär sjukdom successivt växt fram – och hur arbetet med att öka kunskapen och minska stigmatiseringen fortsätter än idag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online