Bipolär sjukdom typ 1: symtom, förlopp och behandling

Bipolär sjukdom typ 1 är en allvarlig psykisk sjukdom som kännetecknas av episoder med onormalt högt stämningsläge, så kallad mani, som kan alternera med perioder av depression. Sjukdomen debuterar oftast i tonåren eller i tidig vuxenålder. Den skiljer sig från bipolär sjukdom typ 2, där cyklerna mellan mani och depression ofta innebär att depressionen är mer uttalad och långvarig, medan manin är mindre intensiv.

Maniska episoder

Under en manisk episod vid bipolär sjukdom typ 1 blir personen överaktiverad, har en overkligt förstorad självbild och kan uppleva en kraftigt ökad sexualdrift. Sömnbehovet minskar ofta markant, och personen kan känna sig nästintill ostoppbar trots mycket lite vila.

Maniskt beteende

De maniska episoderna gör att personen beter sig oberäkneligt och kan utföra irrationella handlingar, till exempel spendera hela sina besparingar, ta stora risker eller leva ett impulsivt och obetänksamt sexliv. Beteendet kan få allvarliga konsekvenser för ekonomi, relationer och arbete.

Svåra episoder

I svåra maniska perioder förlorar personen kontakten med verkligheten. Det kan yttra sig i form av vanföreställningar, exempelvis en överdriven tro på egna förmågor, samt i beteenden som omgivningen uppfattar som bisarra eller oförståeliga.

Depressiva episoder

De depressiva episoderna vid bipolär sjukdom typ 1 är inte alltid lika svåra som vid typ 2, men de kan ändå innebära låg energi och nedsatt aktivitetsnivå samt uttalade humörsvängningar. Intresset för vardagliga aktiviteter kan minska, och känslan av hopplöshet kan vara påtaglig.

Tidsförlopp

Maniska episoder varar vanligtvis flera veckor eller månader. Många personer med bipolär sjukdom typ 1 upplever dessutom långa perioder helt utan symtom på mani eller depression, vilket kan göra sjukdomen svår att identifiera i tid.

Behandling

Sjukdomen kräver behandling med stämningsstabiliserande läkemedel, ofta i kombination med antipsykotiska läkemedel under akuta maniska episoder. Regelbunden uppföljning hos psykiater, tillsammans med stöd från anhöriga och ibland samtalsterapi, kan hjälpa personen att hålla sjukdomen under kontroll och förebygga nya episoder.