Psykologer utför sitt arbete genom meningsfulla samtal med patienten. När en patient har begränsad språkförmåga kan det hända att terapeuten misslyckas redan vid etableringen av läkar–patientrelationen med att ställa en korrekt diagnos. Det språk som patienten använder från terapins allra första början kan nämligen hindra läkaren från att fatta rätt behandlingsbeslut.
En psykolog samtalar med patienten för att höra hen exakt beskriva vad som är fel. När patientens språkproblem hindrar en tydlig förklaring kan psykologen försöka guida patienten genom en metodisk bedömning – och misslyckas. Ännu värre är att patienten, orolig över om läkaren verkligen förstår och håller med, kan bli frustrerad när läkaren helt enkelt fortsätter ställa alla fel frågor. När patienten väl förlorar förtroendet för läkaren tar relationen skada, och därmed också förutsättningarna för en lyckad behandling.
American Psychological Association, den amerikanska psykologföreningen, publicerar etiska riktlinjer som kräver att en terapeut agerar kompetent även när en patient är svår att förstå. Antingen lär sig terapeuten att samtala med sin patient på det sätt som patienten behöver, eller så remitteras patienten till en terapeut som behärskar detta. En patients samtycke till utredning och terapi bygger på effektiv kommunikation. Att föra samtal med patienter som hämmas av bristfällig kommunikation kan därför innebära att man får välja lämpliga metoder som lärts under utbildning eller genom praktisk erfarenhet.
En psykotisk person som gör långsökiga påståenden om sig själv utgör ett klassiskt fall där läkaren behöver förstå vad patienten egentligen försöker kommunicera. Ofta uttrycker inte språket som den psykotiske patienten använder tydligt vad han egentligen menar. Nyckeln till att ge terapi åt en psykotisk patient är att lära sig just hur patienten talar. Genom att föra noggranna protokoll över det patienten yttrar kan psykologen studera patientens kommunikation tills hen kan sitta framför patienten och förstå den verkliga innebörden av uttalandena. Med detaljerade transkript som även noterar intonation, pauser och patientens blick kan läkaren fånga upp mer av hela det mänskliga uttrycket.
När hjärnans språkfunktion är skadad kan psykologen välja att förlita sig på icke-verbal kommunikation, exempelvis kroppshållning och gester. Hos en patient med afasi efter stroke, vilket försämrar språkförmågan, kan läkaren bedöma tillståndet även utan tillförlitliga verbala svar i intervjuer eller enkäter. Att observera beteenden som visar ett psykiskt tillstånd, som att gråta av sorg, hjälper diagnosen på traven. Det läkaren inte kan få fram från patienten själv kan hen i stället lära sig av patientens anhöriga. Psykologer använder bland annat Stroke Aphasia Depression Questionnaire (SADQ) för att registrera de beteenden som familjemedlemmar observerat.
Språkproblem kan hindra framstegen under terapin när kulturella skillnader dessutom försvårar kommunikationen. En läkare som endast talar svenska och har en patient född i Kina som bara talar kinesiska kan exempelvis behöva en tolk som är förtrogen med det kinesiska samhällets kulturella värderingar och övertygelser och som flytande behärskar både språken. Tolken kan vara ett ovärderligt tillskott i det kliniska samtalet när patienthistorien ska inhämtas. Tolken kan återge för läkaren hela bilden – både det patienten säger på kinesiska och det som syns i kroppsspråk och ansiktsuttryck.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online