Statistik från den amerikanska organisationen National Alliance on Mental Illness (NAMI) visar att upp till 50 procent av alla personer som diagnostiserats med psykisk ohälsa även har problem med substansmissbruk. Siffrorna kring alkohol- och drogmissbruk pekar i samma riktning: hela 37 procent av alla alkoholister och 53 procent av alla narkomaner lider dessutom av någon form av psykisk sjukdom.
När psykisk ohälsa och beroende förekommer samtidigt talar man om en dubbel diagnos. Denna kombination kräver en samordnad behandlingsplan som adresserar båda tillstånden parallellt – något som traditionella vårdformer sällan klarar av.
En dubbel diagnos ställs när symtom på alkohol- eller drogberoende och psykisk sjukdom finns hos samma person. Båda tillstånden diagnostiseras som en helhet för att säkerställa att behandlingsprotokollen samordnas och tar sikte på båda symtombilderna.
Ångest, depression, paranoia, vanföreställningar och hallucinationer kan vara effekter av både missbruket och den psykiska sjukdomen. Det är därför inte ovanligt att endast ett av tillstånden upptäcks. När båda tillstånden finns men bara ett av dem behandlas, riskerar det obehandlade att förvärra symtomen hos det andra – vilket skapar en ond cirkel som är svår att bryta.
Den avgörande faktorn som gör dubbel diagnos så komplex är hur det ena tillståndet tenderar att nära det andra. Det är vanligt att en person med psykisk sjukdom använder droger eller alkohol i försök att själva lindra sina besvär – så kallad självmedicinering. Omvänt kan långvarigt missbruk av olagliga substanser med tiden utveckla symtom på psykisk sjukdom.
Kombinationen av dessa två tillstånd placerar individen på en lägre funktionsnivå med begränsad förmåga till kommunikation och socialt umgänge. Att kunna beskriva sitt fulla spektrum av symtom för en vårdgivare blir därmed en betydande utmaning.
Dubbel diagnos-behandlingsmodellen är unik i det avseendet att båda tillstånden måste angripas samtidigt för att behandlingsprocessen ska bli effektiv. Den inledande fasen fokuserar på att bryta missbruksbeteendet samtidigt som symtomen från den psykiska sjukdomen minskas.
Inläggning på ett avgiftningscenter är oftast det första steget. Där får patienterna både missbruksrådgivning och hjälp med att hantera symtom kopplade till sin psykiska ohälsa. När fysiska symtom kräver mer än enbart samtalsterapi kan läkemedelsbehandling sättas in för att hantera pågående besvär orsakade av avgiftningen, den psykiska sjukdomen – eller bådadera.
När avgiftningsprogrammet är genomfört är eftervården nästa led i behandlingskedjan. Dessa program bedrivs på öppenvård, där deltagarna regelbundet ska delta i rådgivningssamtal och kontinuerligt följs upp av bland annat handläggare, läkare och psykiatriker.
Individuella samtal, gruppverksamhet och yrkesinriktad rådgivning ingår som standard. Personer som saknar bostad kan behöva ytterligare stöd, exempelvis hjälp med boende och mat, liksom träning i vardagliga färdigheter för att klara sitt dagliga liv.
Många verksamheter som behandlar personer med dubbel diagnos är underfinansierade och har därför svårt att erbjuda effektiv vård. Resultatet blir att patienterna går in och ur behandlingsprogram utan varaktiga framgångar, vilket gör att deras symtom förvärras med tiden.
Till detta kommer att traditionella psykiatriska program ofta är utformade för att bedöma patienter utifrån en enda diagnos. Detta ensidiga fokus leder till ett ofullständigt behandlingsupplägg som ytterligare förlänger återhämningsprocessen. Kliniker som specialiserat sig på dubbel diagnos är bäst rustade att ge den samordnade vård som dessa patienter behöver.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online