Diagnos och patientbedömningar bygger på många olika typer av verktyg. Vissa är fysiska instrument som ger exakta mätdata, medan andra utgörs av scheman eller informationsinsamlingsstrategier som hjälper vårdpersonalen att få en helhetsbild av patienten och dennes behov. En diagnos använder i sig bedömningar som verktyg för att nå rätt slutsats, vilket i sin tur mynnar ut i en lämplig vårdplan för patienten.
En god uppfattning om hur kroppen mår kan fås genom att mäta de vitala tecknen. Det kräver ett stetoskop för att lyssna på hjärt- och andningsljud, en blodtrycksmanschett för att bestämma trycket inuti blodkärlen samt en termometer för att läsa av kroppstemperaturen. Detta ger sjuksköterskan och läkaren en grundläggande bild av patientens tillstånd.
Andra verktyg kan också användas, till exempel en EKG-apparat eller röntgen. Dessa ger en mer grundlig och bokstavlig bild av vad som händer inuti kroppen. Olika typer av skopar används dessutom för att undersöka öron, näsa, hals och andra kroppsöppningar.
Sjuksköterskor gör en bedömning genom att observera patienten och avgöra vad som kan vara onormalt. Hudfärgen kan ge viktiga ledtrådar till ett underliggande problem. Genom att trycka på fingrarna och se hur lång tid det tar innan blodet får området att återgå till en rosa färg kan man avgöra om det finns cirkulationsproblem.
Utskrifter från röntgen, EKG, arbetsprov, datortomografi (CT) och magnetkameraundersökningar (MR) ger den medicinska personalen en visuell bild av vad som pågår i kroppen. MR kan visa hur mjukvävnaden ser ut på insidan och avslöja tillväxter eller avvikelser. EKG visar hur hjärtats elektriska aktivitet fungerar, medan en röntgen ger en faktisk bild av skelettet så att läkaren kan upptäcka frakturer eller svagheter.
Att ställa rätt frågor kan betyda skillnaden mellan en korrekt diagnos och en felaktig sådan. Sjuksköterskor är utbildade för att ta fram en komplett patienthistoria. Det gör det möjligt att skapa en helhetsbild inte bara av det aktuella problemet utan även av hur problemet kan ha utvecklats över tid.
Frågestunden ger sjuksköterskan en uppfattning om smärtnivån, skadans ursprung, hur akut situationen är samt en övergripande känsla för patientens tillstånd. Om patienten inte förmår svara kan det i sig bidra till diagnosen och peka på något som exempelvis en hjärnskada. Den verbala frågeundersökningen kan kompletteras med skriftliga uppgifter och, för barn, en smärtskala så att sjuksköterskan fullt ut förstår situationen.
Läkaren och sjuksköterskan arbetar tillsammans för att sammanställa bedömningarna och komma fram till en diagnos. Diagnosen anger det övergripande problemet baserat på all information som samlats in under undersökningen. Den tar hänsyn till samtliga data och ger patienten ett övergripande svar på vad som är fel.
Sjuksköterskor och läkare går sedan ett steg längre genom att ta fram den bästa lösningen för att åtgärda det diagnosticerade problemet. Det kan innebära en åtgärd som gipsning, kostomläggning, sjukgymnastik eller behandling med läkemedel och vätska.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online