Polyklonala antikroppar (PAbs) förekommer naturligt i kroppen och används i stor utsträckning inom sjukdomsterapi, precis som monoklonala antikroppar (MAbs). Polyklonala antikroppar är användbara på flera sätt, inte minst eftersom de känner igen flera epitober – specifika delar av ett protein. De har dock även sina nackdelar, exempelvis bristande konsekvens under produktionen.
En av de främsta nackdelarna med polyklonala antikroppar är deras låga homogenitet. Det är antikropparnas förmåga att binda selektivt till en specifik epitop som gör dem så värdefulla och riktbara inom sjukdomsterapeutiken. Saknas denna egenskap utgör det i själva verket en nackdel. Låg homogenitet innebär att polyklonala antikroppar inte binder till en rad viktiga molekyler, däribland kemikalier, kolhydrater, proteiner och nukleinsyror, vilket kan få negativa konsekvenser för många olika sjukdomsbehandlande processer.
Polyklonala antikroppar är mindre konsekventa och svårare att reproducera än monoklonala antikroppar vid laboratoriemässig storskalig produktion. Orsaken är att ett serum som framställts för att innehålla en viss typ av polyklonal antikropp också innehåller antikroppar som skiljer sig från den önskade. Möjliga förklaringar till förekomsten av andra antikroppstyper i ett djurs serum är tidigare autoimmuna svar samt djurets allmänna immunologiska historia. Serum är en allmän benämning på den kroppsvätska som innehåller lösta antikroppar och proteiner. Ett djurs immunologiska historia omfattar de antikroppar som naturligt bildats mot alla sjukdomsantigener och epitober som djuret tidigare har exponerats för.
Eftersom polyklonala antikroppar kan reagera med flera epitober betraktas de i vissa sammanhang som mindre användbara än monoklonala antikroppar. Det är exempelvis svårare att utvärdera förändringar i molekylär konformation, protein-protein-interaktioner och fosforyleringsstatus med polyklonala antikroppar. Dessutom begränsas möjligheten att identifiera enskilda medlemmar inom proteinfamiljer när man använder polyklonala i stället för monoklonala antikroppar, vilket beskrivits av Neil S. Lipman, V.M.D., vid National Academy of Science.
Koncentrationen och renheten hos specifika antikroppar är upp till tio gånger lägre i polyklonalt serum än i monoklonalt serum, vanligtvis mellan 50 och 200 mikrogram per milliliter. Polyklonala antikroppar ger upphov till ett betydligt mindre rent serum, vilket är en nackdel vid sjukdomsbehandling eftersom en mycket större mängd krävs för att uppnå en terapeutisk effekt. Den låga renheten innebär också att vacciner baserade på polyklonalt serum blir större och svårare att administrera till patienter.
Behandling med polyklonala antikroppar är förknippad med flera skadliga biverkningar, bland annat ökad risk för infektion genom kontaminerande virus, serumsjuka samt anafylaxi (en akut överkänslighetsreaktion i immunförsvaret), vilket förklarats av Surender Vaswani vid University of Utah.
Trots sina fördelar tack vare förmågan att känna igen flera epitober har polyklonala antikroppar betydande begränsningar. Deras låga homogenitet, sämre reproducerbarhet, lägre specificitet, bristande renhet och risk för biverkningar gör att monoklonala antikroppar ofta föredras i situationer där precision, renhet och förutsägbarhet är avgörande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online