Användningen av telekommunikation inom hälso- och sjukvården har vuxit exponentiellt under de senaste åren och har förbättrat möjligheterna för patienter, vårdpersonal och ledning inom hälsosektorn i stort. Telehälsa – en term som syftar på medicinsk information som utbyts via elektronisk kommunikation – utökar patienternas tillgång till bättre vård och stärker vårdgivarnas roll och förmåga att leverera vård av högre kvalitet.
Inom klinisk vårdsteknik omfattar telehälsa elektronisk överföring av information som ger vårdpersonal förbättrade arbetsmöjligheter, exempelvis fortbildning, elektroniska journalsystem och forskningssamarbeten. Den kliniska delen av telehälsan kallas telemedicin och definieras av American Telemedicine Association som "användning av medicinsk information som utbyts från en plats till en annan via elektronisk kommunikation för att förbättra patienters hälsostatus".
Konkreta exempel på telemedicin inkluderar videokonsultationer, fjärrövervakning av patientdata, sjuksköterskestyrda callcenter samt sökning efter och lagring av personlig hälsodata online.
De största fördelarna med telemedicin för patienter ligger i utökad tillgång till primärvård, specialister, utbildning, forskningsresurser och modern teknik. Människor i glesbygd och hemmabundna patienter kan kommunicera via telefon, e-post eller videokonsultationer med allmänläkare, sjuksköterskor och specialister vars expertis annars inte skulle vara tillgänglig för dem.
Internet utökar dessa möjligheter ytterligare och ger patienter tillgång till labbsvar online, möjligheten att undersöka symtom och tillstånd hemifrån, kontakt med patientorganisationer samt tillgång till webbplatser och plattformar som är utformade för att informera och utbilda hälsointresserade konsumenter.
Även vårdgivare drar nytta av telekommunikation inom vården, både när det gäller organisering och hantering av information och genom elektroniska verktyg som stödjer den kliniska vården. Elektroniska journaler gör det enklare att hämta patientinformation och är oftast integrerade med faktureringssystem och tidsbokningar. Vårdpersonal kan dessutom ta del av fortbildning och seminarier online samt kontakta specialister för råd om sjukdomar utanför det egna expertområdet.
Vårdgivaren får även bättre kontroll över den fortsatta vårdbemötningen och kunskap om patientens utveckling. I en intervjustudie med utbildare som arbetade som telemedicinska fallkoordinatorer för vuxna med diabetes rapporterade sjuksköterskor och dietister som höll regelbunden kontakt med patienterna att de var nöjda med både genomförbarheten och effekten av telemedicin. Bland de fördelar som nämndes fanns "frekventare patientkontakt, större avslappnathet och mer information tack vare möjligheten att interagera med patienterna i deras egna hem, ökad förmåga att nå underbetjänade grupper, snabbare och mer exakt medicinsk övervakning samt förbättrad datahantering".
Denna ökade tillgång till information och det fördjupade samarbetet mellan patient och vårdgivare har bidragit till ett mer patientdrivet vårdsystem. Patienter visar större intresse för sina diagnoser och läkemedel, tar större ansvar för sin hälsa och engagerar sig i hälsorelaterade nätmiljöer och sociala nätverk. Denna utveckling har gett upphov till begreppet "e-patient", som beskriver en person som aktivt söker hälsoinformation och utbyter erfarenheter online.
Fördelarna innefattar emotionellt stöd och informationsdelning, tillgång till läkarforum med frågor och svar, digitala register för att följa framsteg och mål samt tillgång till databaser över kliniska studier. En känsla av egenmakt är den gemensamma tråden som genomsyrar dessa patientportaler, vilka förbinder patienter med vårdgivare – och med varandra.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online