Omvårdnaden har genomgått en enorm expansion som profession under senare decennier. Denna tillväxt har följts av utvecklingen av omvårdnadsteorier – eller snarare flera olika teorier. Dessa teorier är ofta motsägelsefulla och därför kontroversiella. En av de mest inflytelserika riktningarna inom området kallas postpositivism.
Postpositivism är inte ett fenomen som enbart förekommer inom omvårdnadsteorin – det är en mer allmän teoretisk, ja till och med filosofisk, strömning. Positivismen är ett teoretiskt förhållningssätt som betonar "objektivitet", och den dominerade omvårdnadsteorin fram till 1960-talet. Postpositivismen ifrågasatte föreställningen om "objektivitet" genom att belysa observatörens bias – inte bara i vad som observeras, utan även i urvalet av vad som bedöms vara värt att observera.
En annan central aspekt av den postpositivistiska teorin inom omvårdnaden är hur den förhåller sig till frågan om vetenskaplig säkerhet och medicinska protokoll. Postpositivismen anklagar positivismen för att vara linjär, stel, mekanisk och till och med auktoritär. Även den akademiska disciplinens rigiditet utsätts för kritik av postpositivisterna, som i stället föredrar ett tvärvetenskapligt och flexibelt förhållningssätt till patientvården.
Den postpositivistiska omvårdnadsteorin betonar vikten av ett samarbetsinriktat förhållande mellan vårdpersonal och patienter. Teorin uppmuntrar aktivt patientdeltagande vid utvecklingen av planer för både behandling och uppföljning, vilket ger patienten en mer delaktig roll i sin egen vård.
Det är viktigt att förstå att postpositivismen utgör en kritik av positivismen – inte ett avvisande av vetenskapen. Den vetenskapliga metoden hålls fortfarande i högsta aktning av postpositivisterna, som hellre ser sig själva som positivismens reformatorer än som dess motståndare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online