Primärvårdens historia – vägen till hälsa för alla

I september 1978 samlades representanter från över 130 länder för att gemensamt lägga fram en plan som skulle hålla så många människor som möjligt friska världen över. Konferensen, som arrangerades av WHO och UNICEF, blev startskottet för primärvården som modell – med det övergripande målet bättre hälsa för alla.

Vertikala program dominerade tidigt

I början av 1970-talet byggde den globala hälsovården på så kallade vertikala program, där samtliga resurser koncentrerades på att bekämpa specifika sjukdomar, framför allt smittkoppor och malaria. För många människor som bodde i fattiga och avlägsna områden bestod den enda kontakten med hälso- och sjukvården av vaccineringar och sprutor laddade med DDT mot myggor – ett smalt skydd som inte tog sikte på människors övergripande hälsobehov.

Kinas barfotaläkare banar väg

På 1960-talet utvecklade Kina ett hälsovårdssystem som betonade förebyggande vård snarare än botande. Programmets ryggrad utgjordes av landsbygdens så kallade "barfotaläkare" – personer med viss grundutbildning, oftast i tjugoårsåldern, som valdes ut för att genomgå en intensiv medicinsk kurs på tre till sex månader.

Barfotaläkarna bodde i samma byar som de tjänstgjorde i. Deras närhet till patienterna innebar att de kunde ge snabbare hjälp och bygga förtroende inom lokalsamhället. Modellen väckte internationellt intresse, och redan 1974 började Kina driva frågan hos FN om en konferens som skulle ge systemet erkännande som förebild för världen.

Deklarationen av Alma-Ata

I september 1978 hölls den historiska internationella konferensen i staden Alma-Ata, som då var huvudstad i den sovjetiska delrepubliken Kazakstan. Ur konferensen föddes både Alma-Ata-deklarationen och själva primärvårdsmodellen.

Deklarationen slår fast att hälsa är en fundamental mänsklig rättighet, och att arbetet för en så hög hälsostandard som möjligt för alla medborgare ska vara ett huvudmål för varje regering. Ett av de centrala temana var att samhällsanställda hälsoarbetare och traditionella botare skulle integreras i det nya hälso- och sjukvårdssystemet – en princip som fortfarande präglar primärvården runt om i världen idag.