Ett stetoskop är ett diagnostiskt instrument som används av vårdpersonal för att lyssna på de ljud som uppstår inuti patientens kropp – exempelvis hjärt-, lungrörelse- och tarmljud. Vilket material instrumentet tillverkas av beror ofta på om det ska användas med ett öra i taget (monofoniskt/monauralt) eller med båda öronen samtidigt (binauralt).
År 1816 använde den franske läkaren René Laennec rullade pappersark för att lyssna på en ung kvinnlig patients kroppsljud, eftersom han kände sig generad vid direkt auskultation – det vill säga att lägga örat mot kroppen. Året därpå tog Laennec ett urholkat stycke trä till hjälp vid så kallad medierad auskultation, där ett redskap placeras mellan läkare och patient. Han kom senare att döpa detta instrument till "stetoskop". Än idag tillverkas monofoniska stetoskop nästan uteslutande av trä.
Binaurala stetoskop består vanligtvis av gummislangar, metallörproppar samt en metallbröstklocka med gummikant runt randen för patientens komfort. Instrumentet har i stort sett tillverkats av samma grundmaterial sedan sin uppfinning på 1850-talet. Den binaurala modellen blev snabbt populärare än den monofoniska och är idag den absolut mest använda varianten inom vården.
På 1800-talet var det inte ovanligt att binaurala stetoskop försågs med örhakar av elfenben, bröststycken av ebenholts och gummislangar klädda i sammet. Ibland tillverkades även de utsvängda bröststyckena av trä.
Dagens stetoskop har utvecklats ytterligare. Bröststycket tillverkas oftast av rostfritt stål eller lättmetall, medan slangarna består av PVC eller latexfri gummiplast som tål dagligt slitage. Örpropparna är mjuka och ergonomiskt formade, ofta i silikon, för att passa olika hörselgångar. Hos moderna modeller kan membranet dessutom vara justerbart, vilket gör att samma instrument kan användas både för att fånga upp lågfrekventa ljud och högfrekventa toner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online