Under en nationell konferens om mänskliga rättigheter år 1966 deklarerade Martin Luther King Jr.: "Av alla former av ojämlikhet är orättvisor i hälso- och sjukvården den mest chockerande och omänskliga." Efter flera års ojämlikhet inom vården infördes Titel VI i Civil Rights Act från 1964, som förbjöd diskriminering vid användning av alla federala medel, inklusive inom hälso- och sjukvårdsanläggningar. Trots dessa juridiska framsteg fortsätter diskriminering inom vården – både på institutionell och individuell nivå – att påverka patienter negativt i praktiken.
En av konsekvenserna av diskriminerande praxis inom hälso- och sjukvården är det bristande fysiska tillträde till vårdtjänster som minoriteter och socioekonomiskt utsatta grupper möter. Områden med stor andel minoritetsbefolkning tenderar att vara medicinskt underförsörjda, eftersom oproportionerligt få läkare väljer att etablera sin praktik i dessa områden. Bristen på läkare med minoritetsbakgrund – som är de mest benägna att arbeta i minoritetssamhällen – begränsar ytterligare minoriteters tillgång till vård. Som ett resultat av dessa begränsningar kan minoriteter lämnas med undermåliga vårdinrättningar eller helt utan behandlingsmöjligheter.
Hinder för korrekt vård handlar inte alltid om fysiskt avstånd till vårdinrättningar. När minoriteter väl har fysisk möjlighet att söka vård, finns det utbredda skillnader i kvaliteten på behandling och preventiv vård. Juridikprofessorn Vernellia R. Randall vid University of Dayton fann exempelvis att afroamerikaner oftare behöver vårdtjänster än andra grupper, men har mindre chans att få dem. På liknande sätt kan språkliga och kulturella barriärer påverka den vård som hispaniska och asiatiska patienter erhåller.
Denna ojämlikhet i behandlingen har dokumenterats i ett flertal studier om smärtbehandling, kardiologi, organtransplantation och många andra sjukdomsområden. Liknande studier har påvisat skillnader mellan vitas och minoriteters vård, även när man kontrollerat för faktorer som försäkring, utbildning och inkomst. Läkare tenderar att vara mindre aggressiva i sin behandling av minoritetspatienter, och markanta skillnader finns i såväl kvalitet som kvantitet av vården.
Känslor av diskriminering kan göra att patienter drar sig för att söka nödvändig vård, vilket kan få allvarliga konsekvenser. Svarta patienter uppvisar exempelvis högre dödlighet vid vanliga hälsotillstånd. En studie från forskningsorganisationen RAND visade att minoriteter, jämfört med vita, betydligt oftare rapporterade att de blivit nedvärderade eller bemötta utan respekt. Som en följd därav var de mycket mindre benägna att genomgå optimal screening för kroniska sjukdomar, följa läkarens råd eller söka vård i tid.
Enligt Kaiser Commission saknar fler än 46 miljoner amerikaner sjukförsäkring och därmed ekonomisk tillgång till vård. Socioekonomiskt utsatta grupp tenderar att vara arbetslösa eller arbeta inom yrken som inte erbjuder sjukförsäkring. Med typiskt höga stressnivåer, långa timmar av fysiskt arbete och sällsynt konsumtion av näringsrik mat drabbas dessa grupper av ökade hälsoproblem, men har inte råd med nödvändig behandling. Sedan välfärdsreformerna 1996 kan dessutom de som kvalificerar sig för Medicaid helt sakna kännedom om sin rätt till stöd.
Ekonomisk och rasbaserad diskriminering kan överlappa varandra och hindra tillgången till vård. En studie av medicinska överföringar till Cook County Hospital visade att 89 procent av de överförda patienterna hade afroamerikanskt eller latinskt ursprung. Dessa överföringar skedde vanligtvis av ekonomiska skäl och utan patientens samtycke.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online