Batterier klassas som farligt avfall eftersom de innehåller tungmetaller och frätande elektrolytlösningar. Bland metaller som förekommer i batterier finns bly, kvicksilver, nickel, litium, zink, kadmium, silver och mangan. När batterier hamnar på soptippar kan dessa metaller läcka ut i mark och grundvatten, och vid förbränning kan de avdunsta till luften eller bli beståndsdelar i askan. Hanteringen av batterier inom exempelvis företag och offentlig verksamhet är strikt reglerad, men den amerikanska miljövårdsmyndigheten EPA har också gett många rekommendationer för hur hushållsbatterier bör tas om hand.
År 1996 antog den amerikanska kongressen lagen Mercury-Containing and Rechargeable Battery Management Act, som reglerar hanteringen av kvicksilverbatterier och laddningsbara batterier. Lagen underlättar för tillverkare av laddningsbara batterier och batteridrivna produkter att samla in och återvinna nickel-kadmiumbatterier samt vissa mindre förslutna bly-syra-batterier.
Lagen föreskriver också att batterier ska vara lätta att ta ur konsumentprodukter för att främja återvinningen. Dessutom måste batterietiketter ange batterikemi och återvinningssymbol, samt innehålla en uppmaning till användaren om att återvinna eller göra sig av med batteriet på rätt sätt. Lagen krävde även en gradvis utfasning av vissa batterier som innehåller kvicksilver.
Hazardous Waste Act från 1989 klassar bly-syra-batterier som farligt avfall och föreskriver att de inte får kastas i det vanliga hushållsavfallet. Dessa batterier innehåller svavelsyra och bly, vilket är giftigt och kan förgifta både människor och djurliv.
Det är möjligt att renovera bly-syra-batterier för fortsatt användning, eller att återvinna dem genom processer som inte släpper ut giftiga föreningar i miljören från deponier. Upp till 96 procent av beståndsdelarna i dessa batterier kan återvinnas, vilket gör dem till en av de mest återvinningsbara batterityperna.
NiCd-, silveroxid-, kvicksilveroxid-, litium-, zinkluft-, zinkkol- och alkaliska batterier betraktas som farligt avfall när de kasseras. Kvicksilver är vanligt förekommande i många av dessa, medan nickel-kadmiumbatterier innehåller 10 till 15 procent kadmium per cell. Vissa nyare alkaliska batterier och zinkkol-batterier har dock en kvicksilverhalt på högst 0,025 viktprocent och räknas därför inte som farliga.
Många av batterierna i denna kategori används i personsökare, kameror, datorer och mobiltelefoner, vilket gör korrekt insamling särskilt viktig eftersom dessa produkter byts ut ofta.
EPAs så kallade Universal Waste Rule gäller farligt avfall som genereras av icke-bostadsrelaterade källor, som företag, skolor och statliga myndigheter. Eftersom användningen av dessa produkter är så utbredd är hanteringen svår att kontrollera. Sådana material, som batterier och kvicksilverinnehållande apparater, regleras enligt Resource Conservation and Recovery Act. Kraven på hur dessa produkter ska hanteras har funnits sedan tidigt 1980-tal.
Batterier som omfattas av regelverket måste också märkas korrekt. Godkända märkningar är bland annat "Universal Waste – Battery", "Waste Battery" eller "Used Battery".
Gennom sin webbplats Environment, Health and Safety Online ger EPA flera konkreta råd om hur hushåll kan minska sitt batteriapfall. Kontrollera först att du verkligen behöver fler batterier innan du köper, och välj i första hand produkter som fungerar utan batterier när det är möjligt.
Laddningsbara batterier rekommenderas starkt, liksom batterier med låga halter av kvicksilver och tungmetaller. Miljövänligare alternativ som knappcells batterier av silveroxid och zinkluft ersätter alltmer de kvicksilverbaserade produkterna, och arbetet pågår också med att hitta ersättning för nickel-kadmium-tekniken.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online