Avfallsmjölja syftar på restprodukterna från olja som används i bilar och andra maskiner. Oljan som används för smörjändamål i maskiner byts ofta ut regelbundet, eftersom den med tiden förorenas av slam, vatten, metallpartiklar och frostskyddsmedel. Om denna avfallsmjölja kasseras utan någon form av behandling utgör den ett allvarligt hot mot miljön – den kan förorena mark, grundvatten och vattendrag. Därför är korrekt insamling och återvinning av stor vikt, både ur miljösynpunkt och för att bevara värdefulla naturresurser.
Flera olika tekniker används för att behandla avfallsmjölja. Bland de vanligaste finns syra-/lerbehandling, destillationsprocesser, hydrobehandling, lösningsmedelsbehandling samt krackning, blandning och komponering. För att öka renheten hos den behandlade oljan raffineras den dessutom ytterligare med hjälp av en kombination av tekniker som avskiljning, sedimentering och filtrering.
Återvinningen av avfallsmjölja är mycket betydelsefull. Enbart i USA kan återvunnen olja årligen spara energi motsvarande 7–12 miljoner fat råolja, vilket visar vilken enorm resurs som annars skulle gå till spillo.
Syra-lerprocessen är en av de mest kända behandlingsmetoderna för avfallsmjölja. I processen behandlas oljan med svavelsyra, som reagerar med syreföreningar samt vissa svavel- och kvävebaserade föreningar och bildar ett tjockt slam. Därefter sker ytterligare raffinering för att avlägsna paraffiniska och nafteniska kolväten.
Även efter raffineringen finns färg- och luktämnen kvar i oljan. Dessa avlägsnas genom en efterföljande behandling med aktiverad lera. Nackdelen med metoden är att den producerar stora mängder syraslam som är kontaminerat med petroleum. Eftersom hanteringen av dessa restprodukter medför mycket höga kostnader betraktas syra-lerprocessen numera som olönsam och har i stort sett övergivits i modern industri.
Vid dehydreringsmetoden avlägsnas föroreningarna genom lågtempererad destillation. Den därigenom raffinerade oljan används ofta som så kallad tunningsolja ("cutter stock") vid blandning med tunga bunkeroljor. Processen minskar föroreningar som frostskyddsmedel, vatten och andra lösningsmedel betydligt.
Nackdelen är dock att metoden inte reducerar aska och andra fasta rester, vilket begränsar dess användbarhet på andra marknader där högre renhetskrav gäller.
Hydrobehandling, krackning och högtempererad destillation är andra metoder som kan användas för att raffinera avfallsmjölja. Dessa processer är dock generellt sett kostsamma, krävande och olämpliga för småskalig verksamhet, då de ställer höga krav på både utrustning och säkerhetsrutiner.
I hydrobehandlingsprocessen genomgår avfallsmjöljan först destillation och kondensering. Den resulterande oljan hydrobehandlas därefter för att korrigera färg och lukt. Detta sker genom att oljan behandlas med nybildat (aktiverat) väte i närvaro av en katalysator, vilket ger en slutprodukt av hög kvalitet.
Lösningsmedelsbehandling minskar föroreningshalten i avfallsmjölja avsevärt och resulterar i en raffinerad olja som kan användas som produkt av högre kvalitet. I denna process avlägsnas föroreningarna genom en lösningsmedelsblandning som inte innehåller svavelsyra. Lösningsmedlet består av butanol, metyletylketon och 2-propanol.
En stor fördel med metoden är att det avfallsslam som produceras kan hanteras som icke-farligt avfall, vilket gör processen både mer ekonomisk och mer miljövänlig än många alternativa tekniker.
Korrekt behandling av avfallsmjölja är avgörande för att skydda miljön och samtidigt utnyttja en värdefull resurs. Valet av metod beror på faktorer som kostnad, önskad slutproduktkvalitet och hantering av restprodukter – där moderna metoder som hydrobehandling och lösningsmedelsbehandling allt oftare föredras framför äldre, mer förorenande processer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online