När en vårdgivare anställs på ett sjukhus, en klinik eller en specialistpraktik måste alla kvalifikationer granskas noggrant innan personen kan godkännas genom en så kallad behörighetsprövning. Detta gör det möjligt för vårdgivaren att behandla patienter via deras försäkringsplaner. I grunden gäller att läkare som vill fakturera försäkringsbolag för sina tjänster måste genomgå denna prövning för att försäkringsbolagen och deras planer ska acceptera dem.
För mer än 2 000 år sedan hade den urgamla zoroastriska kulten i Persien specifika rutiner och riktlinjer för den som ville få licens som läkare. Ett av de första behörighetstesten för dessa persiska vårdgivare var att behandla tre patienter. Överlevde alla tre fick läkaren praktisera medicin resten av sitt liv, men dog alla tre patienter förlorade läkaren rätten att utöva medicin.
Under medeltiden blev behörighetsprövningen striktare i Europa, där specifik utbildning krävdes för att bli läkare. Under renässansen utvecklades processen ytterligare och krävde inte bara en viss utbildning – varje läkare måste även klara en muntlig examination inför en kommitté av erfarna kollegor. Idag är processen långdragen och komplicerad, men alla vårdgivare måste fortfarande genomgå behörighetsprövning på ungefär samma sätt som läkare förr i tiden för att lagligt få praktisera medicin.
Dagens behörighetsprövning är betydelsefull på grund av sin direkta koppling till vårdledningssystem (managed care). Prövningen handlar inte lika mycket om licensiering som om att kvalificera en vårdgivare för en sjukvårdsorganisation (HMO) eller ett nätverk av samarbetspartners (PPO) inom ett försäkringsbolag. Detta innebär att vårdgivare måste uppfylla försäkringsbranschens krav utöver de vanliga hinder som den statliga licensieringen medför.
Behörighetsprövningen är unik för varje sjukhus, klinik eller praktik beroende på vilka försäkringsbolag som är inblandade. Olika prövningsprocesser kan granska kvalifikationer så allmänna som utbildning, specialistcertifiering, referenser, sjukhusbehörigheter och statlig licensiering.
Prövningen kan också omfatta mer specifik information om läkaren, till exempel tidigare arbetslivserfarenhet, anspråk gällande vårdskador, brottsregister samt tidigare sanktioner mot licensen.
Behörighetsprövningen har blivit en mycket omfattande och komplex process som tar minst tre månader. Eftersom experterna inom området ofta har hög arbetsbelastning kan processen dröja upp till sex månader. Även med personal som arbetar enbart med behörighetsprövning blir det så mycket fram och tillbaka mellan olika certifierande organisationer och försäkringsbolag att allt går i långsam takt.
Många antar att behörighetsprövning av vårdgivare helt enkelt handlar om statlig licensiering av läkare, men prövningen är specifik för varje sjukhus, klinik eller praktik. Det innebär att en läkare ofta måste genomgå hela processen på nytt vid ett jobbyte, även om den nya tjänsten ligger i samma delstat.
Om vårdgivaren byter till ett jobb med samma vårdledningssystem och samma försäkringar som den tidigare arbetsplatsen blir prövningen dock enklare. Behörighetsprövning är alltså inte detsamma som den statliga legitimeringen av en vårdgivare – det är en separat process som styrs av varje enskild arbetsgivare och dess försäkringsavtal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online