Syftet med syrafast färgning är att skilja syrafasta mikroorganismer från icke-syrafasta. Dessa syrafasta organismer reagerar inte på vanliga färgämnen som andra bakterier gör, vilket gör dem mycket svåra att observera i ett vanligt mikroskop. Med hjälp av syrafast färgning kan organismerna ändå färgas in och synliggöras för medicinsk diagnostik – till exempel för att fastställa förekomsten av vissa bakterier hos patienter med HIV. Mycobacterium (tuberkelbakterier) och Nocardia är två typiska exempel på syrafasta organismer som rutinmässigt analyseras med denna metod.
De flesta bakterier färgas med gramfärgning eller behandlas med etanol för att bli synliga under mikroskopet. Syrafasta celler, såsom mykobakterier, motstår dock färgning på grund av det höga lipidinnehållet i sin cellvägg. Fettsubstanserna fungerar som ett skyddande lager som förhindrar att vattenbaserade färgämnen tränger in.
För att övervinna detta problem har särskilda procedurer utvecklats som lyckas färga även dessa motståndskraftiga celler. Det finns tre huvudtekniker:
Gemensamt för dessa metoder är att de skapar en mer beständig pigmentering än traditionella färgningsmetoder. De syrafasta bakterierna behåller därmed sin färg under en längre tid efter att proceduren har slutförts.
Ziehl-Neelsen-färgningen utmärker sig från andra metoder genom att den använder värme för att färga de syrafasta bakterierna. Tekniken utförs i två steg:
Resultatet blir två tydligt åtskilda färger: de syrafasta bakterierna framträder röda medan de övriga organismerna blir blå. På så sätt kan de olika organismerna enkelt särskiljas vid mikroskopisk undersökning.
Kinyoun-metoden är en så kallad kallfärgningsmetod som inte använder någon värme alls. Istället förlitar man sig på ett betydligt starkare och mer koncentrerat färgämne, som på egen hand kan tränga igenom de lipidrika cellväggarna. Detta koncentrerade färgämne binder endast till de syrafasta bakterierna, varefter ett färgämne med annan färg appliceras som uteslutande fäster vid de icke-syrafasta organismerna.
Precis som vid Ziehl-Neelsen-färgningen blir resultatet två olika färger, vilket gör det möjligt att skilja de syrafasta bakterierna från de icke-syrafasta organismerna under mikroskopet.
Den tredje metoden, fluorokromfärgning, skiljer sig främst när det gäller hur resultaten läses av. Även här appliceras två typer av färgämnen, vilket ger syrafasta respektive icke-syrafasta organismer olika färger. Skillnaden är att färgämnet som binds av de syrafasta organismerna är ett fluorokrom – ett fluorescerande ämne.
Resultaten analyseras sedan i ett speciellt fluorescensmikroskop, som kan identifiera det fluorescerande färgämnet som endast färgat de syrafasta organismerna. Denna metod anses ofta vara snabb och känslig, eftersom de lysande cellerna lätt upptäcks mot en mörk bakgrund.
Syrafast färgning används främst vid diagnostik av sjukdomar som orsakas av mykobakterier. Dessa bakterier ger upphov till infektioner med symtom som liknar tuberkulos. Sådana infektioner drabbar i första hand personer med försvagat immunförsvar, exempelvis patienter med HIV eller AIDS, men kan i vissa fall även förekomma hos immunkompetenta individer.
Tack vare de tre färgningsteknikerna kan laboratorier snabbt och tillförlitligt påvisa syrafasta bakterier i provmaterial, vilket är avgörande för tidig diagnos och rätt behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online