Det som för inte så länge sedan enbart existerade i science fiction har blivit en verklig och aktuell verklighet. Kloning av djur och människor är idag ett hett omdiskuterat ämne där vetenskap ställs mot värderingar. Den nya tekniken blev allmänt känd 1997 i samband med det första framgångsrika klonandet av ett djur. Idag är det främst lagstiftningen som bromsar den fortsatta utforskningen av detta område.
Det finns tre huvudsakliga kloningsprocesser, som var och en har sitt eget syfte:
DNA-kloning sker när genetiskt material från en donatorcell förs in i kärnan på en äggcell, vilket ger upphov till en genetisk kopia av donatorcellen. Donatormaterialet sammanfogas med äggcellen med hjälp av elektrisk ström.
Vid embryokloning tas celler bort från ett befruktat ägg och får därefter växa till duplicerade embryon. Så tillkommer bland annat enäggstvillingar och trillingar.
Terapeutisk kloning, även kallad somatisk cellkärnetransfer, liknar vuxen-DNA-kloning, men här tas stamcellsmaterialet bort innan embryot hunnit mogna. Materialet införs sedan i donatorns vävnad eller organ, där ny, frisk vävnad bildas.
Cellerna som används inom kloningsforskning kallas stamceller, och de finns i två typer. Embryonala stamceller kan utvecklas till en fullt utvecklad organism om de får växa ostört. Vuxna stamceller utvecklas däremot till specifika delar av en organism, exempelvis lever, hjärna eller muskelvävnad. Problemet med embryonala celler är att embryona förstörs i kloningsprocessen, vilket har väckt starka kontroversiella frågor om embryots rättigheter. Många anser att livet börjar vid befruktningen och betraktar därför kloning av ett embryo som likvärdigt med att ta ett liv. Som en följd av detta förbjuder den federala lagstiftningen i USA finansiering av forskning på embryonala stamceller, men delstaterna har möjlighet att anta egna lagar, både för och emot forskningen.
För offer för olyckor och patienter som behöver transplantationer kan tillgången till nödvändig vävnad eller organdelar i tid betyda skillnaden mellan liv och död. I sådana situationer skulle möjligheten att odla nödvändiga vävnader och organ i laboratorium ge en snabb och säker behandlingskälla. Dessutom skulle sjukdomar som idag klassas som obotliga – exempelvis Parkinsons sjukdom, Alzheimers sjukdom, diabetes, reumatoid artrit och hjärtsjukdom – kunna behandlas genom transplantation av ny, frisk vävnad som ersätter de sjuka eller funktionsnedsatta områdena. En fullständig förståelse och användning av stamceller skulle i praktiken kunna revolutionera sättet på vilket vårdpersonal diagnostiserar och behandlar sjukdomar.
Vuxen-DNA-kloning är särskilt eftertraktad bland par som lider av infertilitet. Metoden ger paren chansen att få barn, men resultatet är i grunden en genetisk kopia av donatorns DNA-celler. Detta väcker frågan om huruvida en donator ska klassas som förälder, när avkomman i praktiken är en genetisk tvilling. Även möjligheten att bestämma embryots kön är högst problematisk, eftersom det då skulle bli möjligt att välja vilket embryo som får leva och vilket som dör beroende på dess kön. För närvarande finns det mycket lite lagstiftning som reglerar reproduktiv kloning, vilket innebär att kliniker specialiserade på infertilitet fritt kan tillgodose patienternas önskemål, förutsatt att patienterna har råd med de kostsamma ingreppen.
Trots att kloning har gjort betydande framsteg sedan 1997 är processen långt ifrån perfekt. Risken kvarstår att ett prov kontamineras under kloningsprocessen, och när kontaminering sker är mutationer sannolika. När det gäller ett transplanterat organ eller ett foster under utveckling skulle en mutation kunna få katastrofala konsekvenser. Motståndare till kloning pekar ofta på exemplet Dolly, det beryktade klonade fåret, där över 200 misslyckade försök krävdes för att uppnå ett friskt resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online