Den internationella klassificeringen av sjukdomar, ICD (International Classification of Diseases), utvecklades ursprungligen för statistisk analys av dödsorsaker i olika länder världen över. Den nionde upplagan, ICD-9, började användas i USA år 1979 för att koda slutenvårdsprocedurer. Medicinska och tekniska framsteg har gjort att ICD-9 behövde uppdateras och modifieras för att kunna ta emot nya koder, vilket ledde fram till utvecklingen av ICD-10.
ICD-koder består av tre till sju tecken och börjar med en siffra eller bokstav. En decimalpunkt placeras efter det tredje tecknet. Koderna har delats upp i två huvudkategorier: ICD-CM (klinisk modifiering) och ICD-PCS (procedurellt kodningssystem). Kliniska modifieringskoder används av vårdpersonal inom många olika vårdmiljöer, medan procedurkoder endast används inom slutenvården. ICD-10 innehåller 68 065 kliniska modifieringskoder och 72 589 procedurkoder – en betydande ökning jämfört med ICD-9, som hade 14 025 kliniska modifieringskoder och 3 824 procedurkoder.
ICD-10-klassificeringssystemet används för att samla in data som syftar till att förbättra sjukvårdstjänster inom områden som folkhälsorisker, resursanvändning, vårdleverans, hälsopolitik, forskning och kliniska prövningar, förebyggande av vårdrelaterade bedrägerier, kvalitet och effektivitet i vården, strategisk planering samt administrativa rutiner. ICD-10-koder omfattar tre till sju tecken, där det fjärde till sjunde tecknet tillför mer specifik information till koden.
ICD-10-CM-koder (klinisk modifiering) används av vårdgivare i alla vårdmiljöer utom slutenvården. De tre första tecknen liknar motsvarande ICD-9-kod, men de ytterligare tecknen ger en tydligare och mer precis beskrivning. ICD-10-CM inkluderar även postoperativa tillstånd och beaktar socioekonomiska faktorer som kan påverka patientens hälsa. Medan ICD-9-CM tilldelar en enda kod till en procedur, exempelvis ett kärlimplantat, tillhandahåller ICD-10-CM nio olika koder för samma typ av ingrepp för att kunna redovisa komplikationer som kan uppstå.
Det procedurella kodningssystemet ICD-10-PCS används endast för att registrera diagnoser och åtgärder inom slutenvården. Koderna består av sju tecken, där de tre första liknar motsvarande ICD-9-kod. Tecknen efter decimalpunkten har specifik betydelse: vid medicinska och kirurgiska ingrepp representerar de kroppssystem, typ av åtgärd, kroppsdel, kirurgiskt angreppssätt, kirurgisk eller medicinsk apparatur samt kvalificerare som krävs för fakturering. ICD-10-PCS består av 16 olika avdelningar, bland annat obstetrik, rehabiliteringsbehandlingar, diagnostisk bildtagning, nuklearmedicin, strålbehandling och psykiatrisk vård.
Införandet av ICD-10 som ersättning för ICD-9 genomfördes i flera faser. Vårdutbildare var de första som utbildades i det nya systemet. Från augusti 2010 krävdes att utbildare undervisade sina studenter i både ICD-9- och ICD-10-kodningsprocedurer. Från augusti 2011 användes ICD-10 exklusivt inom kandidat- och associate-utbildningar, och kodningscertifieringskurser ställde om helt från augusti 2012. Efter flera förseningar trädde ICD-10 slutligen i full kraft i USA den 1 oktober 2015, då alla vårdgivare blev skyldiga att följa ICD-10:s kodningsstandarder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online