Medicaid är ett amerikanskt sjukvårdsprogram som finansieras gemensamt av delstaterna och den federala regeringen och som erbjuder hälso- och sjukvårdstjänster till personer med låga inkomster. År 2007 var omkring 40 miljoner människor inskrivna i programmet. Varje delstat ansvarar själv för att fastställa behörighetskraven, omfattningen och typen av tjänster som erbjuds samt ersättningsnivåerna för dessa tjänster. För att kunna ta emot matchande medel från den federala regeringen är delstaterna dock skyldiga att erbjuda vissa grundläggande tjänster.
Vårdgivare inom Medicaid betalas direkt av delstaten för de tjänster de utför på patienter som ingår i programmet. Vårdgivarna måste acceptera de ersättningsnivåer som fastställts av Medicaid-programmet, och det är inte tillåtet att skicka separata fakturor till patienten för att kompensera för den lägre ersättningen.
Det är delstaterna som har befogenhet att bestämma ersättningsnivåerna, men nivåerna måste ligga inom de federala ramar och riktlinjer som gäller. Ersättningen ska dessutom vara tillräckligt hög för att locka tillräckligt många vårdgivare att delta i programmet, så att "Medicaid-vård och -tjänster är tillgängliga enligt delstatens plan åtminstone i samma utsträckning som jämförbar vård och tjänster är tillgängliga för den allmänna befolkningen inom det geografiska området".
Vårdgivare inom Medicaid får kräva betalningar i form av självrisk, egenavgifter och samförsäkring från vissa Medicaid-patienter. Vissa tjänster är undantagna från detta, bland annat akutvård och familjeplaneringstjänster.
Patienter under 18 år, vissa mottagare av vård på äldreboenden, "kategoriskt behövande inskrivna i HMO:er" samt gravida kvinnor är inte skyldiga att betala självrisk eller andra avgifter utöver vad Medicaid täcker.
Den federala regeringen betalar en del av varje delstats Medicaid-program. Beloppet som betalas ut via Federal Medical Assistance Percentage (FMAP) baseras på en formel som jämför delstatens genomsnittliga inkomst per capita med landsgenomsnittet. Formeln beräknas årligen. Enligt Health Law Resource kan FMAP inte understiga 50 procent eller överstiga 83 procent.
Genom denna konstruktion får fattigare delstater ett större federalt bidrag till sina Medicaid-betalningar än rikare delstater. Dessutom bidrar den federala regeringen med ungefär 50 procent av delstaternas administrativa kostnader för Medicaid-programmet.
Delstaten måste göra extra utbetalningar till sjukhus som vårdar ett stort antal patienter med låga inkomstar eller som betjänar en stor andel av Medicaid-mottagarna. Programmet för sjukhus med oproportionerligt stor andel fattiga patienter (Disproportionate Share Hospital, DSH) får Medicaid-betalningar som består av en kombination av delstatsmedel och matchande federala medel.
En ny betalningsregel för Medicaid föreslogs den 13 januari 2010. Om regeln antogs skulle den innebära incitamentsbetalningar till läkare och andra berättigade vårdgivare som använder teknik för elektroniska patientjournaler (EHR). Incitamenten infördes som en del av lagen Health Information Technology for Economic and Clinical Health Act (HITECH Act).
Betalningarna var utformade för att vara högre i början för att uppmuntra tidig anamning av EHR-tekniken, för att därefter gradvis minska över tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online