Alla medicinska fakturor måste innehålla specifika koder innan de kan skickas iväg – annars betalar försäkringsbolagen inte ut någon ersättning. Det behövs flera olika typer av koder, och vilka som gäller beror på om du arbetar som läkare eller annan medicinsk personal. Även om vissa koder går att hitta online bör du använda särskilda referensböcker för att få korrekt och fullständig information.
Diagnoskoder kallas ICD-koder, efter International Classification of Diseases. Ursprungligen avsåg detta ICD-9 (nionde versionen), men observera att ICD-9 numera har ersatts av ICD-10 i både USA och Sverige – kontrollera därför alltid vilken version som gäller för din verksamhet. Koderna hämtar du ur en ICD-kodbok, en rejäl volym eftersom den är oerhört omfattande. Föredra alltid boken framför internetsökningar, eftersom den dessutom förklarar hur diagnoserna ska ordnas i rätt ordning på patientens ansökan. Ordningen är avgörande för att anspråken ska betalas ut korrekt.
Procedureskoder benämns med två olika namn, beroende på vem du frågar. De kallas oftast CPT-4-koder (Current Procedural Terminology, version 4), men vissa talar om HCPCS-koder (Healthcare Common Procedure Coding System). HCPCS är så kallade nivå II-koder som främst beskriver förbrukningsmaterial, produkter och läkemedel, även om systemet även innehåller ett antal procedureskoder.
Det finns dessutom CPT-4-böcker som är anpassade efter särskilda specialiteter, exempelvis radiologi eller endoskopisk kirurgi. Dessa är ovärderliga för berörda avdelningar, eftersom de ger detaljerade anvisningar om när och hur koderna ska användas – något som de allmänna CPT-4-böckerna endast ger i begränsad omfattning.
För sjukhusfakturor krävs en intäktskod (revenue code) för varje procedur som ingår i fakturan. Intäktskoderna anger antingen vilken avdelning på sjukhuset där vården gavs eller vilken typ av procedur som utfördes. Informationen hämtar du från en bok som förklarar sjukhusets faktureringsformulär – i detta fall UB-04-manualen. Den beskriver varje enskild intäktskod samt ger extra vägledning om när koderna ska användas, eftersom samma procedur kan kopplas till olika intäktskoder beroende på omständigheterna, bland annat var ingreppet utfördes.
Modifierare är tvåsiffriga tillägg till vissa procedureskoder som ger ytterligare information, exempelvis vilken kroppsdel en procedur avsåg eller vad som inträffade under själva ingreppet. Listor över modifierare finns i både CPT-4-boken och UB-04-manualen, men den bästa källan är Medicare, respektive CMS (Centers for Medicare and Medicaid Services). Medicare är nämligen den största försäkringsgivaren som kräver modifierare – de flesta andra försäkringsbolag vill inte ha denna information. Medicare tillhandahåller dessutom detaljerade instruktioner om hur modifierarna ska användas, vilket är mycket värdefullt eftersom de kan vara komplicerade.
Tillståndskoder (condition codes) är tvåsiffriga koder som beskriver i vilket skick patienten befann sig när hen sökte vård. Händelsekoder (occurrence codes) är tvåsiffriga koder som anger vad som kan ha orsakat patientens besvär, exempelvis en arbetsplatsolycka eller en trafikolycka. Dessa koder ska dock inte finnas med på varje ansökan. Koderna hämtar du ur UB-04-manualen om du fakturerar åt en vårdinrättning, eller ur HCFA-1500-manualen som beskriver det faktureringsformulär som läkare använder.
Genom att investera i rätt uppslagsverk – och hålla dem aktuella – sparar du tid, minskar risken för avslagna anspråk och säkerställer att dina fakturor betalas ut smidigt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online