Under den pågående debatten om sjukvårdsreform i USA använder sig politiker ofta av andra länders nationella sjukförsäkringssystem som både positiva och negativa exempel. Vissa politiker har hävdat att dessa system inte skulle fungera i USA. Andra har sagt att systemen inte ens fungerar i sina egna hemländer. Åter andra har menat att dessa system inte bara håller medborgarna friska, utan också skulle fungera utmärkt i USA. Oavsett politisk ståndpunkt går det att identifiera fyra grundläggande modeller för hur världens länder organiserar sin sjukförsäkring.
Denna sjukförsäkringsmodell är uppkallad efter den preussiske kanslern Otto von Bismarck och bygger på ett system som liknar det amerikanska. Arbetsgivare och anställda finansierar gemensamt så kallade "sjukkassor", där de anställda bidrar via löneavdrag. Likheten med amerikansk försäkring slutar dock vid dess icke-vinstdrivande karaktär. Även om läkare och sjukhus i Bismarck-länderna oftast är privata, är själva försäkringssystemet en offentlig tjänst utan vinstintresse. Detta gör det möjligt för systemet att förhandla fram låga priser och samtidigt täcka alla medborgare. Bismarck-modellen används i Tyskland, Belgien, Frankrike, Japan, Nederländerna och Schweiz, samt i viss utsträckning i Latinamerika.
Beveridge-systemet är uppkallat efter William Beveridge, arkitekten bakom Storbritanniens nationella hälsovårdssystem. Enligt denna modell betalar staten för allas vård på samma sätt som den betalar för polisen eller militären – genom skattepengar. De flesta sjukhus och kliniker i Beveridge-länder ägs av staten, medan många läkare arbetar som privatpersoner. Eftersom staten kontrollerar nivån på vårdgivarnas avgifter hålls priserna låga. Andra länder som tillämpar Beveridge-systemet är Spanien, Nya Zeeland och de nordiska länderna.
Modellen för nationell sjukförsäkring kombinerar element från både Beveridge- och Bismarck-systemen. Även om den bygger på privata läkare och sjukhus, betalar staten för deras tjänster genom ett statligt försäkringsprogram som varje medborgare betalar in till. Utan reklamkostnader, vinstintresse eller administratörer som söker avslå ersättningsansökningar för att maximera vinsten minskar administrationskostnaderna drastiskt, och hela systemet blir betydligt enklare än det amerikanska privata försäkringssystemet. Samtidigt håller systemet kostnaderna under kontroll genom att begränsa vilka tjänster som täcks och genom att patienter ibland får vänta på behandling. Kanada, Sydkorea och Taiwan använder National Health-modellen.
I underutvecklade och fattigare länder betalar människor för den vård de har råd med. Med andra ord får de som har pengar vård, medan de som saknar ekonomiska resurser – den stora majoriteten av befolkningen i Afrika, Indien, Sydamerika och Kina – antingen förblir sjuka eller dör. Ofta betalar invånare i tredje världens byar för vård med råvaror som majs eller mejeriprodukter från sina ena eller två kor. I dessa länder lever hundratals miljoner människor hela sina liv utan att någonsin besöka en läkare.
Världens sjukförsäkringssystem speglar en ständig avvägning mellan statlig styrning och privat finansiering. Bismarck-modellen bygger på socialförsäkring via arbetslivet, Beveridge-systemet på skattefinansierad vård åt alla, National Health-modellen på en blandning av båda – medan egenbetalningsmodellen innebär att vård endast når dem som har råd att betala. Förståelsen för dessa fyra kategorier är avgörande för varje seriös diskussion om sjukvårdsreform.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online