Preferred Provider Organization (PPO) är en typ av sjukförsäkring som bygger på ett nätverk av vårdgivare som har tecknat avtal med försäkringsbolaget om att tillhandahålla tjänster till planens medlemmar. Även om medlemmarna i princip kan besöka vilken läkare de vill krävs det att man vänder sig till vårdgivare inom nätverket för att få maximal ersättning. En PPO har både fördelar och nackdelar som är bra att känna till innan man väljer denna försäkringstyp.
En PPO tillhandahåller sina medlemmar en lista över nätverksanslutna vårdgivare. Som medlem kan du välja att besöka en vårdgivare utanför nätverket, men försäkringsskyddet blir då betydligt sämre. En PPO kan exempelvis täcka 90 procent av kostnaden för ett besök hos en vårdgivare inom nätverket, men endast 70 procent hos en vårdgivare utanför nätverket. En stor skillnad gentemot många andra försäkringsformer är att PPO-medlemmar normalt kan besöka en specialist direkt, utan att först behöva gå via en primärvårdsläkare.
Med 53,2 miljoner medlemmar var PPO:er den näst vanligaste typen av managed care-planer år 2010, enligt Kaiser Family Foundation. Health Maintenance Organizations (HMO) var den vanligaste formen med 66,21 miljoner medlemmar.
PPO:er är oftast dyrare än HMO:er. Utöver den månatliga premien betalar medlemmarna vanligtvis fasta patientavgifter och en självrisksandel, och många planer har dessutom en årlig självrisk. En fast patientavgift är ett bestämt belopp som medlemmen betalar vid varje läkarbesök eller medicinsk behandling. Självrisksandelen innebär att medlemmen står för en viss procentuell del av behandlingens kostnad. Den årliga selfrisken är det belopp som medlemmen måste betala ur egen ficka innan försäkringen börjar gälla fullt ut. Både patientavgifter och självriskandelar är oftast högre när vårdgivaren ligger utanför nätverket.
Den största fördelen med en PPO är flexibiliteten. Nätverken är vanligtvis omfattande, med hundratals vårdgivare att välja mellan, och medlemmarna har dessutom möjlighet att välja en vårdgivare utanför nätverket om de är beredda att betala mer. Till skillnad från HMO-medlemmar är PPO-medlemmar inte skyldiga att utse en primärvårdsläkare, och de kan oftast besöka specialister utan remiss.
PPO:er har vanligtvis även ett maximibelopp för de egna utgifterna per år. Det innebär att det finns en övre gräns för vad en medlem behöver betala under ett år, varefter försäkringen täcker alla återstående kostnader.
Kostnaden är den främsta nackdelen med en PPO. Årlig självrisk tillsammans med självriskandelar kan lätt göra att en PPO-plan blir dyrare än en HMO-plan, särskilt om man ofta använder vårdgivare utanför nätverket.
Dessutom fakturerar vårdgivarna PPO-medlemmar direkt, vilket skapar mer pappersarbete och riskerar att leda till faktureringskomplikationer för den enskilda medlemmen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online