Vattenkvalitet är avgörande för att upprätthålla standarderna inom vetenskapliga och medicinska laboratorier. Faktorer som pH-värde – ett mått på vattnets surhet och alkalinitet – samt bakterier och mineralavlagringar kan förorena prover och äventyra resultatens tillförlitlighet.
Att framställa och använda destillerat vatten är kostsamt. Tre kvalitetsklasser anger laboratorievattnets renhet, från klass 1 som är den högsta till klass 3 som är den lägsta. Varje klass är avsedd för specifika arbetsuppgifter. Av säkerhets- och noggrannhetsskäl måste laboratoriepersonalen veta när det högsta kvalitetsvattnet ska användas. Av ekonomiska skäl måste de samtidigt kunna bedöma när en lägre klass räcker till.
Klass 3-vatten används för att rengöra bägare och annat glas, fylla maskiner och behållare samt i system som inte kräver vatten av högre kvalitet. Klass 2 passar för buffertar, odlingsmedier som agarosgeler samt reagenslösningar som används i experiment och andra vanliga laboratorieprocesser. Kritiska laboratorietekniker och processer, exempelvis DNA-sekvensering eller polymeraskedjereaktion (PCR), där mikroskopiska partiklar kvantifierar experimentets resultat, kräver klass 1.
Som vägledning gäller enligt internationella standarder att klass 1 typiskt har en resistivitet på minst 18 MΩ·cm vid 25 °C, klass 2 minst 1 MΩ·cm, medan klass 3 har betydligt lägre renhet och endast lämpar sig för grovarbete.
Att bibehålla vattenkvaliteten i laboratoriet är kritiskt. Som förebyggande åtgärd ersätter vissa laboratorier klass 2 med klass 1. Alla analytiska processer där vatten ingår som beståndsdel eller substrat kräver den högsta klassen för att främmande mikrober inte ska förstöra resultaten. Genom att matcha rätt vattenklass till rätt arbetsuppgift kan laboratorier både garantera exakta resultat och hålla nere kostnaderna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online