För att patienter ska kunna få den mest effektiva vården av sjuksköterskor på sjukhus och andra vårdinrättningar krävs att sjuksköterskor lär sig av personer som har genomgått ledarskapsutbildning och som kan förmedla sina egna kunskaper och färdigheter vidare till nästa generation. I takt med att hälso- och sjukvården blir alltmer komplex behövs starka ledarskapskriterier för att sjuksköterskor inom alla områden ska kunna fortsätta höja sina egna standarder – och kvalifikationsnivån hos kollegorna i yrket.
Ledarskap kan definieras på många olika sätt. Inom sjuksköterskeyrket ses det som en stor fördel att sjuksköterskor med ledarskapsförmåga kan höja motivationen hos andra i arbetsmiljön. Det bidrar till en positiv inställning till arbetet, effektivare hantering av dagliga uppgifter och ansvar, ett respektfullt bemötande av både patienter och kollegor samt bättre förutsättningar att nå personliga mål.
I takt med att utbildningen av sjuksköterskor fått ökad betydelse har ett flertal experter föreslagit olika inlärningsteorier. Dessa handlar dock oftast om allmän sjuksköterskeutbildning snarare än om ledarskap. Flera teorier om vårdledning har också presenterats, men ledning och ledarskap är inte samma sak. Teorier specifikt om sjuksköterskeledarskap har börjat diskuteras först på senare tid. Tre av dessa program har visat sig vara särskilt värdefulla för nyanställda sjuksköterskor: kvantledarskap, transformerande ledarskap och dynamiska ledare–följarrelationer.
Enligt Dr. Tom Porter-O'Grady hjälper kvantledarskapet sjuksköterskor att fatta bättre beslut, till exempel när det är lämpligast att kalla in en läkare. Utbildningen tränar sjuksköterskor i att väga för- och nackdelar mellan olika planer och vårdinsatser. Denna ledarskapsteori betonar egenstyrning framför att passivt ta emot direktiv från andra.
Forskare som Eleanor Sullivan och Phillip Decker förespråkar transformerande ledarskap, som kombinerar ledarnas och följarnas styrkor. Denna ledarskapsform motiverar människor att utveckla egna ledarskapskriterier och skapar förändring i vårdystemet genom att uppmuntra sjuksköterskor att ge varandra konstruktiv återkoppling. Med tonvikt på förändring får nya sjuksköterskor möjlighet att granska gamla och nya riktlinjer och rutiner samt spela en aktiv roll i att implementera nya arbetsprogram.
Den dynamiska ledare–följarrelationen bygger på Ida J. Orlandos omvårdnadsmodell och fokuserar på att identifiera patientens omedelbara vårdbehov. Sjuksköterskan kan därigenom nå specifika mål ur ett interpersonellt perspektiv. Grundpelaren i Orlandos teori är den dynamiska karaktären i utbytet mellan ledare och följare, vilket motiverar och uppmuntrar sjuksköterskor att göra meningsfulla åtaganden. Enligt denna teori är både ledaren och följaren avgörande för vårdavdelningens framgång.
I många fall är det upp till sjuksköterskan själv att avgöra vilken ledarskapsteori som bäst stödjer hennes eget sätt att lära. Det viktiga är att aktivt omsätta teorin i praktiken – endast då kan både det omvårdnadsfackliga och det ledarskapliga kunnandet utvecklas på riktigt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online