Biokemiska tester för att skilja mellan typisk och atypisk tuberkulos

Flera biokemiska tester kan användas för att skilja mellan typisk tuberkulos, orsakad av Mycobacterium tuberculosis, och infektioner orsakade av atypiska (icke-tuberkulösa) mykobakterier. Här är de viktigaste testen som används i mikrobiologiska laboratorier.

Niacinaccumulationstest

Detta test används för att särskilja Mycobacterium tuberculosis från andra atypiska mykobakterier. M. tuberculosis är niacinpositivt, vilket innebär att bakterien kan bilda nikotinsyra (niacin) från pyridinnukleotider. Atypiska mykobakterier är vanligtvis niacinnegativa eller producerar endast spårmängder av niacin.

Nitratreduktionstest

Detta test avgör mykobakteriernas förmåga att reducera nitrat till nitrit. M. tuberculosis och de flesta andra typiska mykobakterier är nitratreduktaspositiva, det vill säga de kan omvandla nitrat till nitrit. Vissa atypiska mykobakterier, däremot, exempelvis Mycobacterium avium-komplexet (MAC), är nitratreduktasnegativa.

Känslighetstest för pyrazinamid

Pyrazinamid är ett viktigt läkemedel mot tuberkulos. M. tuberculosis är normalt känsligt för pyrazinamid, medan vissa atypiska mykobakterier, såsom MAC, har naturlig resistens mot detta läkemedel. Ett känslighetstest för pyrazinamid kan därför hjälpa till att skilja dessa mikroorganismer åt.

Ureastest

Ureastestet undersöker mykobakteriernas förmåga att producera enzymet ureas, som hydrolyserar urea till ammoniak och koldioxid. De flesta atypiska mykobakterier, inklusive MAC, är ureaspositiva, medan M. tuberculosis vanligtvis är ureasnegativt.

Tillväxthastighet och koloniutseende

Atypiska mykobakterier växer ofta långsammare än M. tuberculosis, och de kan dessutom uppvisa tydligt olika kolonikarakteristika på fast odlingsmedia, vilket ger ytterligare ledtrådar vid identifieringen.

Betydelsen av kombinerad diagnostik

Det är viktigt att komma ihåg att även om dessa biokemiska tester ger värdefull information för att skilja mellan typisk och atypisk tuberkulos, bör resultaten alltid tolkas tillsammans med andra diagnostiska metoder, såsom mikroskopi, odling och molekylära tekniker som PCR. Endast genom en kombinerad utvärdering kan man säkerställa en korrekt identifiering av patogenen och på så sätt ge patienten rätt behandling.