I Elie Wiesels memoarer Natten (1956) skildrar Nobelpristagaren sin tid som femtonåring i nazisternas förintelseläger. En kort men minnesvärd episod utspelar sig hos tandläkaren i arbetslägret Buna, en del av Auschwitzkomplexet.
Kallelsen till tandläkaren var ingen vanlig tandvårdsbehandling. Nazisterna hade systematiskt börjat samla in fångarnas guldtänder och guldkronor, som rycktes ut med primitiva verktyg och ofta helt utan bedövning. Metallet smältes ner och användes för att finansiera Tredje rikets krigsmaskin. Elie hade en guldkrona och kallades därför till lägrets tandläkare för att den skulle avlägsnas.
Vid det första besöket öppnade Elie aldrig munnen ordentligt, och vid nästa tillfälle hävdade han att han mådde dåligt och led av tandvärk. Listan fungerade: extraktionen sköts upp gång efter gång. Men när han slutligen kallades en tredje gång var mottagningen stängd. Tandläkaren hade dömts till döden och avrättats, anklagad för att ha gömt en del av det insamlade guldet åt sig själv. På så vis behöll Elie sin guldkrona – åtminstone en tid.
Guldkronan återkommer senare i berättelsen. Den hänsynslöse arbetsledaren Franek, som övervakar Elie i verkstaden, upptäcker kronan och kräver att få den. För att pressa fram den går Franek lös på Elies far, tills Elie till slut kapitulerar. Kronan bryts loss med en rostig sked, och den fånge som utför ingreppet får bröd som betalning.
Episoden hos tandläkaren är ett talande exempel på hur nazisterna reducerade människor till råvaror – men också på de små, tysta handlingar av motstånd och list som ibland gjorde skillnad mellan liv och död.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online