Knäleden består av tre ben som hålls samman av ledband. Ett av de viktigaste ledbanden – det främre korsbandet, eller ACL – skapar stabilitet i leden genom att begränsa framåtriktade och vridande rörelser. Det främre korsbandet skadas ofta vid knäskador, särskilt vid de vridningsskador som är vanliga inom idrott. Beroende på skadans svårighetsgrad kan en operation vara nödvändig för att rekonstruera ett avslitat korsband.
De första stegen mot korsbandskirurgi togs under 1800-talet, när läkare först identifierade korsbandets roll och beskrev metoder för att diagnostisera skador. Den grekiske läkaren Georges Noulis var den första att beskriva en metod för att upptäcka skador på det främre korsbandet. Den första kirurgiska reparationen utfördes 1895 av A.W. Robson, som sydde ihop det avslitna ledbandet. Eftersom han inte redovisade sin operation förrän 1903, ansågs W.H. Battles reparation av ett avslitat korsband år 1900 länge vara den första genomförda korsbandsoperationen.
År 1903 försökte den tyske läkaren F. Lange utföra den första korsbandsersättningen med hjälp av flätat siden, men operationen misslyckades. Den första korsbandsrekonstruktionen genomfördes av Ernest Hey Groves år 1917. Det var en komplicerad operation där transplanterad bindväv riktades genom leden och fästes mot lårbenet. Proceduren lyckades inte stabilisera knäleden, men Groves gav inte upp. Efter 14 operationer rapporterade han full framgång i fyra fall och viss förbättring i ytterligare fyra.
Den första korsbandsrekonstruktionen med hjälp av en sena rapporterades av Willis Campbell år 1935. Han transplanterade delar av senor, borrade tunnlar i lårbenet och skenbenet, ledde senorna genom leden och fäste dem i tunnlarna. Dr Campbell utförde ingreppet på 17 idrottare, varav nio kunde återvända till fotbollsspelandet.
Under 1940-, 50- och 60-talen definierades diagnostiska metoder allt bättre och de kirurgiska teknikerna förfinades successivt. I slutet av 1950-talet utförde dr MacIntosh den första framgångsrika korsbandsrekonstruktionen med en extraartikulär teknik, där han stabiliserade leden genom att omdirigera ledband längs knälets utsida. Flera läkare fokuserade samtidigt på operationer där patellarsenan användes för att ersätta det främre korsbandet. Fram till dess hade rekonstruktioner använt ledband som lämnats förankrade i ett ben och fästs mot det andra. År 1969 utvecklade Kurt Franke det fria ben–sena–ben-transplantatet: han lossade en bit av patellarsenan med små benbitar i båda ändar, ersatte det avslitna korsbandet med senan och använde benbitarna för att förankra transplantatet i tunnlar i lårbenet och skenbenet.
Under 1980-talet experimenterade läkare med syntetiska ledband, men resultaten blev dåliga. En hög frekvens av infektioner och bristningar ledde till att tekniken övergavs. På 1990-talet förbättrades det fria ben–sena–ben-transplantatet genom tillsats av skruvar som förankrade senersättningen på ett säkrare sätt.
Historien om korsbandskirurgi skulle inte vara komplett utan artroskopin, som räknas som ett av de tre viktigaste framstegen inom ortopedin. Knälets insida betraktades för första gången via ett cystoskop av Kenji Takagi år 1918. Han utvecklade även cystoskopet till artroskopet, som blev förebilden för dagens instrument. År 1921 blev dr Eugene Bircher den första läkaren att utföra artroskopi av knäet på en levande patient. Under 1930-talet beskrev Michael Burman anatomiska strukturer med hjälp av artroskopet.
Kort därefter minskade intresset för artroskopi i Nordamerika, men inte i Japan, där Masaki Watanabe arbetade intensivt med att vidareutveckla tekniken. Artroskopet användes ursprungligen endast som ett diagnostiskt verktyg, men Watanabes framgångar gjorde det till ett fullvärdigt kirurgiskt instrument. År 1962 utförde han den första artroskopiska knäoperationen. Idag är artroskopi den föredragna metoden för kirurgisk behandling av knäskador, inklusive rekonstruktion av det främre korsbandet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online