Senor är vita bindvävssträngar som förbinder musklerna med skelettet. De förekommer i olika längder och tjocklekar och är i regel ganska oelastiska. Funktionellt sett samarbetar senorna med kroppens muskler för att överföra dragkraft. Även om man oftast förknippar senor med muskler i armar och ben – som hälsenan – finns de också i andra delar av kroppen, till exempel i huvudet.
Hårbotten fäster vid skallen genom senor som utgår från två punkter: occipitalis, en ytlig muskel på skallens baksida som hör ihop med nackbenet några centimeter ovanför nacken, samt området kring processus mastoideus vid tinningbenet, på skallens vänstra och högra sida. Från dessa två punkter sträcker sig senan upp till galea aponeurotica, ett segt lager av vävnad som täcker hjässans övre del. Hårbotten är ingen aktiv muskel på samma sätt som händer och fötter, men den innehåller viktiga körtlar och ger dessutom hårsäckarna ett stadigt fäste.
Procerus är en liten muskel som täcker den nedre delen av näsbenet och den övre delen av brosken på näsens sidor. Senor förbinder procerus med näsbenet. Rent funktionellt drar procerus ned ögonbrynens innerdelar och bildar rynkor över näsryggen.
Raphe pterygomandibularis är en sena till kindmuskeln (buccinator), som sitter mellan över- och underkäken längst bak i munhålan och håller kinderna intill tänderna under tuggningen. Tillsammans med denna muskel gör senan det möjligt att vissla och le. Spädbarn använder även kombinationen av muskel och sena när de diar.
Masseter, en av de viktigaste tuggmusklerna, är en tjock, fyrkantig muskel som består av två delar: en ytlig och en djup. Den ytliga delen är via senor fäst vid maxillae, alltså överkäken, medan den djupa delen är fäst vid mandibeln, underkäken. Denna fästning gör det möjligt att lyfta underkäken mot överkäken med stor kraft. Samverkan mellan sena och muskel gör att käkarna kan öppnas och stängas, och därmed tugga maten så att den kan sväljas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online