Under 1700-talet skedde omfattande kirurgiska framsteg i hela Europa, där Frankrike stod i spetsen för den tekniska utvecklingen. Fram till dess utbildades de flesta kirurger – så kallade barberarkirurger – genom lärlingskap och ansågs ofta ha tvivelaktig karaktär. Under 1700-talet började de istället utbildas vid medicinska läroanstalter, samtidigt som nya instrument utvecklades för att stoppa blödningar och förebygga infektioner i sår orsakade av militära strider.
Om ett ben eller annan kroppsdel skadats allvarligt av en musköt- eller kanonkula var kirurgerna ofta ovilliga att ingripa med ytterligare amputation. År 1718 upptäckte dock kirurgen Jean Louis-Petit att man kunde stoppa blödningar under amputationer – en av tidens vanligaste operationer – genom att hårt komprimera en huvudartär. Han uppfann därmed turniken, som fungerade genom att en skruvanordning vreds åt runt patientens lår och därmed klämde ihop artären. Detta gav kirurgen möjlighet att amputera högre upp på benet och minskade risken för att patienten förblödde. Turniken betraktas idag av många som ett av "de viktigaste kirurgiska framstegen före anestesins tillkomst".
Pierre-Joseph Desault var pionjär inom tekniken debridering. Denna instrumentella metod innebar att nekrotisk vävnad, alltså död eller döende vävnad, avlägsnades från allvarliga sår för att förebygga infektion. Termen "debridering" kommer från det franska ordet "brider", vilket betyder att tygla eller hejda. Desault myntade begreppet för sin procedur, där han använde en trimningskniv för att skära bort infekterad vävnad ur såret.
Det praktiserades även "partiell debridering", vilket innebar att sår orsakade av gevärskulor eller svärd öppnades eller vidgades för att främja dränage av var och smuts. Den berömde brittiske kirurgen John Hunter motsatte sig dock denna praktik och hävdade att sår i stället borde få läka "under en sårskorpa".
Tillsammans med partiell debridering använde kirurgerna specialiserade verktyg för att avlägsna muskötkulor som fortfarande satt fast i köttet. Vanligtvis användes låsbara tänger för detta ändamål. Verktygen desinficerades dock sällan, vilket ofta orsakade mer skada än nytta, trots att flera antiseptiska metoder fanns tillgängliga.
För att främja utvecklingen utlyste vetenskapsakademien samt konst- och litteraturakademien i Dijon en tävling om den bästa uppsatsen om desinfektionsmetoder. Den vinnande bidraget handlade om användning av terpentin, aloe, bensoin och alkohol. Tack vare framgången med denna uppsats och de metoder som andra utvecklade, började kirurgerna allt oftare senarelägga amputationer till förmån för behandling med antiseptika – ett viktigt steg mot en mer försiktig och vetenskapligt grundad kirurgi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online