Användningen av metallplattor och skruvar för att stabilisera ben är idag en standardprocedur för ortopediska kirurger, men så har det inte alltid varit. Tidigare var läkare begränsade till att använda gips och yttre stöd utanpå kroppen för att hjälpa frakturerade och sjuka ben att läka. Forskningen kring metallplattor påbörjades redan på 1800-talet, och både designen och materialet som används för kirurgiska plattor och skruvar fortsätter att förbättras än idag.
Att stabilisera ben som skadats av frakturer och sjukdomar går tillbaka till forntiden, men användningen av metall inuti kroppen för att förstärka bentrukturer blev möjlig först efter Joseph Listers upptäckt av antiseptisk teknik år 1870 och uppfinningen av röntgen år 1895.
Redan 1883 hade kirurgen W.A. Lane utvecklat ett system med metalskruvar och plattor för intern fixation av ben. År 1886 blev den tyske kirurgen Dr. H. Hansmann den första att använda dessa metallplattor insatta i kroppen. De tidigaste plattorna och skruvarna tillverkades av vanadinstål, men detta material visade sig vara inkompatibelt med kroppens vävnader. År 1926 övergick utvecklarna därför till det nyligen uppfunna rostfria stålet, tack vare dess utmärkta korrosionsbeständighet.
År 1930 populariserade Dr. Lorenz Böhler bensättningsanordningar som Steinmann-pinnen och Kirschner-tråden. År 1936 introducerades en koboltlegering för ortopedisk kirurgi som förblev populär i många år. Under 1950-talet utvecklades en titanlegering för implantat, även om rostfritt stål fortfarande dominerade. På 1970-talet började dock problem med korrosion uppträda hos patienter med rostfria implantat, vilket ledde till ökat intresse för alternativa material.
Idag är de flesta kirurgiska plattor och skruvar tillverkade av titanlegering – ett material som motstår korrosion från kroppsvätskor och samtidigt ger hög styrka för att stödja läkande ben i ansiktet, ryggen, foten, axeln och andra områden. Dessa skruvar måste dock ofta avlägsnas vid ett senare tillfälle. Andra implantatanordningar har också förfinats, vilket banat väg för moderna ingrepp som knä-, höft- och skulderledsproteser.
Även om dagens titanmaterial har använts framgångsrikt världen över i många år, finns det kontroverser inom medicinsamhället kring reaktioner på metallen som placeras i kroppen under operation. Vissa patienter utvecklar hudreaktioner och sårinfektioner, vilket gör att förtestning för metallkänslighet ofta rekommenderas före operation.
Forskare arbetar kontinuerligt med att utveckla nya material för intern fixation inom ortopedisk kirurgi. Den senaste innovationen är biomaterial som inte bara är kompatibla med kroppens vävnader, utan även kan återabsorberas eller lösas upp när benet har läkt helt. En av dessa materialtyper är en skruv tillverkad av polymjölksyra och hydroxylapatit, som dessutom främjar bentillväxt inuti implantatet, enligt ScienceDaily.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online