Kastrering innebär kirurgisk eller kemisk borttagning av mannens testiklar, vilket leder till infertilitet, minskad sexlust samt hämning av de sekundära könskaraktärerna, exempelvis kroppshårväxt och den djupa röst som utvecklas i puberteten. Hos människor kan kastrering vara medicinskt nödvändig för att förebygga eller behandla vissa cancerformer, men historiskt har ingreppet även använts som straff eller avskräckningsmedel vid sexualbrott.
Under 1990-talet övervägde flera delstater i USA obligatorisk kastrering av återfallande sexualförbrytare, antingen genom kirurgi eller med hjälp av läkemedel. Tankegången var att gärningspersoner som begått övergrepp mot barn inte skulle återfalla i brott efter en kastrering. Motargumenten lyfter dock fram att inte all sexlust försvinner vid kastrering, och att ingreppet inte nödvändigtvis hindrar andra kriminella handlingar. Sex amerikanska delstater tillåter eller kräver idag kemisk kastrering för återkommande sexualförbrytare, medan få andra västerländska länder godkänner ingreppet som straffpåföljd.
Det finns även medicinska skäl för kastrering. Ingreppet minskar blodflödet och kan orsaka att endotelceller dör, vilket kan bidra till att sänka risken för prostatacancer. Vid testikelcancer är borttagning av den drabbade testikeln en standardbehandling för att förhindra att cancern sprider sig. Historiskt har dessutom vissa religiösa sekter använt kastrering som ett tecken på fromhet och trofasthet, och vissa män önskar själva bli kastrerade i hopp om att påverka sitt humör och psykiska tillstånd.
Vid kemisk kastrering ges antiandrogener, exempelvis cyproteron, som injektioner under en behandlingsperiod på flera veckor – alltid under medicinsk övervakning. Androgener är hormoner som testosteron, vilka styr utvecklingen och upprätthållandet av manliga primära och sekundära könskaraktärer. När testosteronnivåerna sjunker upplever de flesta män minskad sexlust, sämre förmåga till sexuell upphetsning och färre sexuella tankar. För sexualförbrytare används ofta Depo-Provera, en injektion som innehåller gestagenet medroxyprogesteron.
En viktig skillnad är att kemisk kastrering inte tar bort testiklarna. Avbryts den kemiska behandlingen kan både testosteronproduktionen och spermiebildningen återupptas.
Vid kirurgisk kastrering gör kirurgen ett snitt i pungen och drar försiktigt fram sädesledaren tills testikeln ligger helt fritt. Sädesledaren knyts av och klipps, varefter testikeln tas bort. Den kvarvarande delen av sädesledaren läggs tillbaka i pungen, och snittet sys ihop. Därefter upprepas samma förfarande för den andra testikeln.
Burdizzo är ett tångliknande instrument som traditionellt används av lantbrukare vid kastrering av djur. Instrumentet krossar sädesledaren och blodkärlen som försörjer testiklarna. När blodtillförseln upphör börjar testikeln dö, och när den är helt nekrotisk bryts den ner och absorberas av kroppen, vilket gör mannen steril.
Metoden används inte inom den medicinska vården i västerländska länder, men den har förekommit bland män som försökt kastrera sig själva. Risken är betydande: krossas sädesledaren inte fullständigt uppstår ofta nervskador. Ingripandet är dessutom mycket smärtsamt, och smärtstillande medel kan behövas i en eller flera veckor.
Även denna metod saknar medicinsk användning. Vid bandning placeras ett mycket hårt elastiskt band runt roten av pungen, varefter allt under bandet – testiklar och pung – skärs bort. Bandet ska hjälpa såret att sluta sig. Förfarandet är ytterst farligt: sker avskärningen inte exakt kan kraftiga blödningar uppstå som kräver omedelbar akutsjukvård.
För män som genomgår medicinsk kastrering ordinerar läkaren smärtstillande medel efter kirurgiska ingrepp. I samband med kemisk kastrering kan även läkemedel mot illamående behövas, beroende på hur patienten reagerar på hormonbehandlingen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online