Skolios, en sidledes krökning av ryggraden, blir oftast märkbar under tonåren och drabbar flickor oftare än pojkar. Den kirurgiska behandlingen av skolios har genomgått många förändringar genom historien. Grundprincipen har dock förblivit densamma: räta ut ryggraden så mycket som möjligt, fixera den med en eller flera metallstavar och fusera hela eller delar av ryggraden inom operationsområdet.
Enligt Mayo Clinic är skoliosoperation ett av de längsta och mest komplicerade ortopediska ingreppen som utförs på barn. Operationen görs även på vuxna, om än inte lika ofta.
När korsettbehandling inte hjälper, eller när ryggkrökningen fortsätter att öka efter att patientens tillväxt är avslutad, kan operation bli nödvändig för att stoppa krökningens utveckling. Operation rekommenderas vanligtvis för ungdomar och vuxna vars tillväxt är klar och vars största krökning är minst 40–50 grader.
Patienter utvecklar ofta en mindre, motvänd krökning under den stora, vilket ger ryggen ett typiskt "S"-format. Hos en vuxen med en krökning under 40 grader kan operation ändå övervägas om personen lider av svår smärta.
De allra tidigaste korrigeringarna av skolios gjordes med Harrington-staven och benfusion, utvecklad av Paul Harrington på 1950-talet. En enda stel stålstav höll den rakade ryggraden på plats, medan ben från patientens egen höft hamrades in i mellanrummen mellan kotorna för att stimulera sammanväxning.
Operationen utfördes endast bakifrån (posteriort) och innebar att patienten förlorade all rörlighet längs hela fusionsområdet. Metoden var effektiv om fusionen lyckades, men gav inte lika stor korrigering som dagens tekniker. Ingreppet tog 8–12 timmar och medförde betydande blodförluster.
Återhämtningen var långsam och besvärlig. Patienten var sängliggande i upp till tre månader, därefter sex månader i en helkroppsgips från halsen till under höfterna, följt av ytterligare sex månader i ett hårt plasthölje som liknar dagens Wilmington-korsett.
Patienter med stora fusioner hade svårt på grund av den minskade rörligheten, och några fick senare problem med ländryggs- och bensmärta till följd av degeneration av diskarna under det fusionerade området.
I mitten av 1970-talet utfördes Harrington-metoden ofta med två stavar i stället för en, för att kunna korrigera både övre och nedre krökningar. Det gav patienterna mer rörlighet tack vare de mindre fusioner som krävdes.
Patienterna uppmuntrades att börja gå redan några dagar efter operationen, och kroppsgipset blev betydligt mindre än tidigare.
1984 utvecklade de franska kirurgerna Yves Cotrel och Jean Dubousset C-D-stavarna, även kallad Cotrel-Dubousset-instrumentering, som också utförs bakifrån. Vid denna metod fästs två metallstavar med hakar eller skruvar på vardera sidan av ryggraden och justeras för att räta ut den.
Benmaterial för fusionen kan hämtas från höften, från bäckenets främre kam (iliac crest), från patientens eget revben eller från en allograft från en avliden donator. Vissa patienter hade problem med de ursprungliga pedikelskruvarna som användes med tekniken, men detta åtgärdades med en relativt enkel revidering.
Denna operationsmetod används fortfarande idag. De flesta patienter behöver bara cirka sex dagars sjukhusvistelse, får gå nästan direkt efter ingreppet och behöver ingen postoperativ korsett. Patienter med få krökta kotor kan till och med undvika någon märkbar minskning av sin rörlighet.
Varianter av C-D-tekniken har utvecklats över tid, bland annat kirurgi framifrån (anterior ansats) samt kombinerade anterior–posteriora tekniker. Den anteriora metoden använder ett snitt som följer ett revben och slutar vertikalt ovanför naveln, vilket ger kirurgen bättre tillgång till kotorna vid midjan.
Den posteriora metoden är fortfarande den vanligaste, men kirurger har haft stor framgång med den anteriora tekniken för vissa typer av krökningar.
Kirurger vid Mayo Clinic använder idag en teknik för att korrigera krökningar hos små barn som fortfarande växer. Två stavar placeras parallellt på vardera sidan av ryggraden, med justerbara mittsektioner som kan förlängas i en poliklinisk procedur allt eftersom barnet växer.
Metoden är utformad för att ge en tillfällig korrigering under tillväxtåren för barn vars krökningar är så allvarliga att de kan hämma tillväxten och/eller påverka hjärta och lungor. Ytterligare metoder, såsom endoskopisk och videoassisterad torakoskopisk kirurgi (VATS), används också i begränsad omfattning – eftersom skolioskirurgin fortsätter att utvecklas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online