Laparoskopisk kirurgi, ofta kallad titthålskirurgi eller minimalinvasiv kirurgi, är en metod som är skonsam för patienten samtidigt som den erbjuder stora fördelar för sjukvården. I takt med att tekniken har utvecklats utförs allt fler större operationer med denna metod, bland annat blindtarmsoperationer, steriliseringar och en rad andra bukoperationer.
På tidigt 1980-tal började läkare föra in en ljussond i kvinnors bukar för att utföra tubaligeringar. År 1985 genomfördes den första laparoskopiska gallblåseoperationen i Frankrike. Kort därefter började kirurger använda metoden för att avlägsna blindtarmar och gallstenar, undersöka patienter med bäcken- eller bukskador samt, vid organdonation från levande givare, ta ut njurar och lever. Idag används tekniken även vid gastrisk bypass-kirurgi.
Laparoskopisk kirurgi klassificeras som en minimalinvasiv operation. Det innebär att endast små snitt görs och att instrumenten som förs in i patienten är högst tio millimeter stora. Små snitt ger patienten snabbare läkning och mindre smärta totalt sett. De minskar dessutom risken för infektioner efter operationen, eftersom kroppen läker betydligt snabbare från små snitt än från stora öppningar. En ytterligare fördel är att tekniken ger mycket liten ärrbildning invändigt i kroppen.
I vissa fall kan kirurgen behöva övergå från laparoskopi till traditionell öppen bukkirurgi mitt under ingreppet. Eftersom laparoskopiska operationer ofta inleds med en så kallad blindpunktion finns dessutom en kvarstående risk för att organ skadas eller punkteras. En studie av Dr. R. Garry från 1997, presenterad av Gynekologiska Endoskopiska Föreningen, visade att risken för mindre komplikationer minskade med 40 procent jämfört med konventionell kirurgi, medan risken för allvarliga komplikationer var likvärdig mellan metoderna.
Vid de flesta laparoskopiska ingrepp ges generell anestesi. När patienten somnat sätts en kateter i blåsan och, beroende på typen av operation, ibland även en sond i magsäcken via näsan. Därefter görs ett litet snitt och ett rör förs in i bukhålan. Genom röret förs en liten kamera in, vilket gör att kirurgen kan se inuti buken på en bildskärm. Buken fylls sedan med koldioxidgas för att skapa större arbetsutrymme och bättre frihet att förflytta instrumenten. De verktyg som behövs förs in genom ytterligare småsnitt, varefter själva operationen genomförs. När ingreppet är klart tas instrumenten bort, gasen släpps ut och snitten sys igen och förbinds.
Eftersom patienten är sövd under ingreppet upplevs ingen smärta under själva operationen. Däremot kan det efteråt göra ont i axlarna och kännas som ett ökat behov av att urinera, vilket beror på att koldioxidgasen trycker mot mellangärdet och blåsan. Det är också vanligt med viss värk eller ömhet runt snitten. Vid besvär kan läkaren ordinera smärtstillande mediciner. De flesta patienter är tillbaka i sitt normala liv inom en vecka. Vänta alltid på läkarens godkännande innan du återupptar ansträngande fysisk aktivitet efter en operation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online