En blodtransfusion används när en patient behöver blod – antingen på grund av blodförlost till följd av trauma eller kirurgi, eller för att behandla allvarliga blodsjukdomar som hemofili eller sicklecellanemi. Förr utfördes transfusioner med helblod, men inom modern sjukvård används sällan helblod idag. Istället ges specifika blodkomponenter, som röda blodkroppar, plasma eller blodplättar, beroende på patientens behov.
På 1600-talet började William Harvey experimentera med blodcirkulationen och lyckades transfundera blod till djur. När metoden utvidgades till människor blev konsekvenserna dock ofta dödliga. Doktor Jean-Baptiste Denys, kung Ludvig XIV:s livläkare, transfunderade framgångsrikt fårblod till en femtonårig pojke. Richard Lower genomförde en liknande transfusion inför Royal Society år 1667. År 1818 utförde doktor James Blundell den första framgångsrika transfusionen av mänskligt blod, mellan en man och hans hustru. Under 1910-talet upptäcktes att blod kunde förvaras istället för att ges direkt vid transfusionstillfället. Blodbanker blev populära under första världskriget, och med tiden ökade förståelsen för blodgrupper, vilket lade grunden för det moderna blodbankssystemet. Senare utveckling ledde även till att blod separerades i plasma och röda blodkroppar.
Tidiga blodtransfusioner plågades av problem, främst immunsystemets benägenhet att angripa donatorblodet när det inte var kompatibelt. Blod delas in i olika typer beroende på ärftliga antigener på ytan av de röda blodkropparna. Innan man förstod kompatibilitet var det vanligt att vissa transfusioner blev mycket framgångsrika (när blodet råkade passa ihop), medan andra slutade i totalt misslyckande. Utöver de kända blodtyperna A, B, AB och O måste Rh-faktorn (positiv eller negativ) beaktas, liksom andra mindre vanliga antigener på de röda blodkropparna.
Donerade blodenheter förvaras kylda, och transfusionen måste påbörjas inom en halvtimme efter att enheten tagits upp i rumstemperatur. En kanyle eller liten ihålig slang (intravenös kateter) används för att föra in blodet, vanligtvis i armen, och fixeras med tejp. En blodenhet motsvarar 500 ml och ges över en period av cirka fyra timmar. Ibland ges antihistaminer och/eller paracetamol till patienten för att förebygga allergiska reaktioner.
I nästan alla situationer överväger fördelarna med blodtransfusion riskerna. Om en läkare rekommenderar att du ska få en blodtransfusion innebär det att hen har gjort bedömningen att de möjliga fördelarna är större än riskerna för din hälsa. Denna typ av avvägningar görs dagligen av vårdpersonal världen över.
Det finns risker med att ta emot en transfusion, även i modern tid när kompatibilitetsproblem i stort sett har lösts. Kroppen kan reagera mildt på en blodtransfusion med symtom som feber, frossa, huvudvärk, ryggvärk, bröstsmärta, takykardi och lågt blodtryck. Trots blodbankernas noggranna arbete med att eliminera kontaminerat blod finns det fortfarande en liten risk att drabbas av bakterie- eller virusinfektioner via transfunderat blod. Dessa risker är dock mycket små – för hepatit B exempelvis endast cirka 1 på 250 000 transfunderade enheter. Det finns också en teoretisk risk att administrativa misstag leder till att fel blodtyp ges, vilket kan utlösa en transfusionsreaktion. Detta blir dock allt ovanligare eftersom flera säkerhetskontroller nu byggts in i matchningsprocessen specifikt för att förebygga sådana fel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online