I dag känns idén att kunna teleportera någon från en plats till en annan på ett ögonblick som något som för alltid kommer att höra hemma i framtiden som Star Trek beboknar. Det är dock värt att komma ihåg att för bara 50–60 år sedan var tanken på att implantera ett konstgjort hjärta i en människas bröstkorg också ren science fiction – tungt på fiktion och lätt på vetenskap. Uppfinningen av det konstgjorda hjärtat är utan tvekan ett av de största medicinska genombrotten i mänsklighetens historia, även om de flesta patienter länge inte överlevde särskilt länge med sina nya hjärtan.
Det allra första konstgjorda hjärtat uppfanns redan år 1957. Uppfinnaren var samme man som tidigare hade utvecklat den konstgjorda njuren – Willem Kolff. Tillsammans med Kolff arbetade Tetsuzo Akutsu, som implanterade det konstgjorda hjärtat i en hund. När hunden överlevde i nästan två dagar efter operationen började den medicinska världen intensivt forska kring denna potentiellt livräddande teknik.
Under den tidiga fasen av forskning och utveckling uppstod flera problem som forskarna insåg måste lösas. När blodet kom i kontakt med de konstgjorda materialen skadades det, och kroppens immunförsvar stötte ofta bort den främmande apparaten. Det fanns dessutom betydande tekniska svårigheter med att driva pumpen och att få den att reagera adekvat på förändringar i patientens aktivitets- och stressnivåer.
Domingo Liotta konstruerade det första konstgjorda hjärtat som implanterades i en människa. År 1969 genomgick en man vid namn Haskell Karp den revolutionerande operationen, utförd av kirurgen Denton Cooley, och levde därefter i 65 timmar. Hjärtforskningens pionjär Michael DeBakey hävdade dock att hjärtat Cooley använt var identiskt med den modell han själv hade utvecklat, och att den definitivt inte var redo att användas på människor.
År 1972 började Robert Jarvik samarbeta med Willem Kolff för att konstruera ett nytt konstgjort hjärta. År 1979 patenterade han Jarvik-7 – ett hjärta som faktiskt ryms i bröstkorgen, men som drevs av en relativt stor luftkompressor utanför kroppen. I december 1982 blev Barney Clark den första person som implanterades med Jarvik-7. Clark levde anmärkningsvärda 112 dagar med Jarviks hjärta slagande i sitt bröst.
Med tiden växte en motreaktion fram mot hela utvecklingsprogrammet för konstgjorda hjärtan, driven av frågor om den låga livskvalitet som patienterna med apparaterna ofta fick utstå. Till detta kom de enorma kostnaderna, som gjorde ett konstgjort hjärta orealistiskt för de flesta människor. Istället vann idén om en mindre apparat – som bara skulle hålla patienten vid liv tills ett donatorhjärta blev tillgängligt för transplantation – allt större gehör inom sjukvården.
LVAD står för left ventricular assist device, en apparat för vänsterkammarestöd, och används idag för att hålla hjärtsjuka patienter vid liv medan de väntar på ett donatorhjärta. Dessa apparater är betydligt mindre än fullständiga konstgjorda hjärtan – ibland bara en tiondel så stora – och kräver dessutom mycket mindre energi. Tack vare sin kompakt storlek och högre tillförlitlighet har LVAD-apparater blivit standardlösningen som bro till transplantation och har gett tusentals patienter extra år i livet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online